Att bli stor

Jag har läst Amanda Schulmans blogg och stött på följande problem:
Schulmans har en treåring och ska om några månader få ytterligare ett barn. Amanda Schulman frågar sina läsare hur hon ska göra med vagn. Tvillingvagn, resevagn eller vanlig vagn med ståplatta.
De flesta läsarna som har kommenterat menar att man är stor nog att själv gå eller åka på plattan när man är tre, några säger att det är taskigt att inte få "mysa i vagnen" bara för att man får ett syskon.
Jag har nog alltid trott att man inte har någon vagn när man är tre år. Eller napp. Jag trodde att man slutade med napp någonstans i tvåårsåldern och vagn när man börjar närma sig tre. Kommer det ett syskon när man är ett-två-år har man en sådan där syskonvagn.. fast det är väl knappast lönt när man är två, eftersom man då snart ska sluta med vagn.
Det är vad jag har trott.
Jag förstår att folk som har en knapp ettåring och som får barn har en syskonvagn. Men inte annars.
Men: nu inser jag ju att jag inte vet så många saker här i världen, så jag frågar er: när är det lämpligt att sluta med vagn? När är det lämpligt att sluta med napp? När slutar man med blöja?
Vill man inte "vara stor" när man är liten? Alltså, kan det inte vara roligt för en plutt som får ett småsyskon att känna sig stor och inte åka vagn längre?
Förutom om man kanske ska på zoo eller något sådant, då man kan åka en sån där sittsak som är tanig.
Eller är allting individuellt?

Fara och färde

Det var nyheter nyss. Det handlade om att VAB-intyg från dagis bara är störigt och inte fyller någon funktion. Så var det miljöbilder, och jag blev lite deppig.
Jag har tidigare reagerat på hur tråkigt det ser ut med alla barnen i sådana där västar. Jag förstår att de är fler än your average familj, men ändå, måste de verkligen ha sådana där reflexvästar när de leker på dagisets bakgård med en dagisfröken alldeles bredvid? Hittar man dem lättare i skogen om de springer bort då? Ja kanske. I alla händelser ser det tråkigt och lite överspänt ut.
Så.
Nu var det dessutom ännu roligare. En unge höll på att glida nerför en pinne på en klätterställning. Under stod en dagisfröken med armarna utsträckta, som om hon var beredd att ta emot vilken sekund som helst. Dessutom hade ungen hjälm på sig.
Festligt värre.
Hela den här trenden kan man också hitta på nätet. När kändisar får barn och bloggar om det så kan man lita på att de kommer att få många, många inlägg från "Orolig mamma" eller liknande som skriver "Men VARFÖR har du inte vantar på barnet? Nu kommer han ju att plocka upp en snigel och äta upp den och därför döden dö" eller varför har man en vit jacka? Eller varför är barnet inte heltäckt i burka om solen skiner? Varför har man varmt vatten i te eller kaffe inom en mils radie från barnet. "Varför tittar du inte på barnet på bilden? Det kommer ju att bli helt förstört psykiskt". "VARFÖR BÄR INTE DITT BARN HJÄLM? HUR KAN DU LÅTA BARNET LEKA PÅ EN KLÄTTERSTÄLLNING? GUNGA?! ÄR DU GALEN!"
Ok att kanske bilbarnsstol är en jättefiffig uppfinning och inget man ska göra sig lustig över, i det fallet hade jag kanske lite tur när jag växte upp. Men i övrigt har jag inte dött av att ramla och slå huvet/knät/foten/benet/armen/fingret eller av att bränna mig lite eller av att äta ett grässtrå som låg på bilgolvet... jag fick visserligen sjukt mycket utslag av det där stråt eftersom jag är allergisk mot hö, men jag tror att jag kanske fick ett lite bättre försvar också.
Eller bättre smärttröskel. Eller kanske en känsla för att jag måste vara lite försiktig själv också, annars gör det ont.

Jag vet, de är många och de är inte fröknarnas egna och det vore ju hemskt om något hände (speciellt om de har en sådan mamma som är så snabb att berätta att man är en dålig förälder om man inte vadderar barnets armbågar och knän) men fan vad trist det ser ut.

Om jag får barn ska jag göra fotomontage med kokande vatten, barnet under på ett golv fullt av DAMM och om jag är med på bilden ska jag titta bort. Förslagsvis på mina LÅNGA NAGLAR som jag håller på att måla.
Allt självfallet helt livsfarligt.

Satans kärring

Jag fick ett mail från en bekant häromdagen som innehöll något som liknade snusk och otukt. Jag raderade det omedelbart, vilket var tur. Ty hade jag öppnat det hade min mailadress skickat sådana otuktsmail till kreti och pleti och det vill jag ju inte. Det hade varit dåligt om alla jag någonsin har sökt jobb hos fick veta hur de kunde förstora sina penisar. Ungefär hälften av dem var kvinnor dessutom.
Nå. Men om någon av er som läser detta som har min mailadress i sina liggare får ett sådant mail från mig, vänligen låt mig veta.

Spädbarnsdödligheten ökar säger de på nyheterna. Jag har den senaste tiden slagits av hur mycket hemskheter det finns i världen. Jag brukar allt som oftast hemfalla åt tanken "så kan det inte vara, det är inte rimligt" i äkta juriststil. Detta kommer upp när jag tänker tankar på vad som är tillåtet eller inte i olika situationer. Eller när jag tänker ut värstafallsscenarier, t.ex. efter operationer och så. Då tänker jag att de skulle ju inte göra operationen om man kunde få den och den komplikationen. Nej nej, det hade ju varit alldeles för hemskt.
Men alltså:  folk som ska skaffa barn, de verkar ju genomlida risker som inte liknar något. För dessa finns det inga gränser. Det ALLRA VÄRSTA SOM KAN HÄNDA, det ligger där på bordet. Man kan inte tänka "men det kan ju inte ske, för det kan de ju inte tillåta, det är alldeles för hemskt. Folk blir ju sjukskrivna, det är inte samhällsekonomiskt hållbart". För grejen är att "de" inte har något inflytande här. Det är Moder natur och hon är en elak jävel.
Först kommer missfall. Som är hemskt och istället för att vara undantag är vanligt. Det ska man tydligen räkna med och händer det ska man inte prata om det och pratar man om det får man finna sig i att bli en social paria, för sånt pratar man ju inte om. Sen kommer sena missfall... folk som får missfall i vecka tolv, eller varför inte vecka tjugo... Halvvägs in i graviditeten, man är på riktigt på tjocken, man har kanske köpt en body eller tre, börjat lära sig föräldraledighetsreglerna hos F-kassan och så "nej, blir ittnå, varsågod att föd". Hantera det? Fan vet.
Säg sedan att man ska föda fram ungen efter nio fina månader, då kan också diverse hemskheter hända. Nu är väl de allra flesta riskerna som förr var den absoluta verkligheten byggts bort, men visst fan finns det fortfarande risker. Syrebrist och axlar på sne och havandeskapsförgiftning och öppna ductus och sånt. Ni vet.
Ungen är född, ungen lever, ungen kommer hem och så DÖR DEN I PLÖTSLIG SPÄDBARNSDÖD. Helt utan någon jävla anledning. Så ska man deala med det, och folk tänker att "det var ju tråkigt men det var ju ingen som ni hade känt så himla länge. Inte som min faster, som jag firat säkert tio jular med. Hon dog nu i somras, oj vad ledsen jag var."

Alltså fy fan. Min logiska säkerhetsgräns för hemskheter har flyttat sig helt och hållet och folk får bara finna sig i det, och framför allt: folk utsätter sig för det om och om igen.
Hon är inte bara elak den där Moder natur, hon är sadist också.

Lilla barnet

Jomen tjena. Ständigt dessa barndrömmar. Jag drömde att vi fick barn och den här gången var inte förlossningen en så särskilt framträdande del. Nu var det istället direkt efteråt. Vi var på Juånäs i Medelpad och där blev det ständigt översvämning utanför så att man inte kunde gå ut. Hela tiden frågade jag J "Var är bäbisen, var är bäbisen?" för vi hade gått ifrån den, eller så hade den ramlat ner från bordet.
Vi hade inga kläder till bäbisen. Några sådana hade vi inte fått eller skaffat. När jag kom på det tänkte jag på alla vänner och bekanta jag har som boar så duktigt med berg med små kläder och tvättlappar och sängar och grejer. Vi hade vår unge liggandes naken på bordet på en servett. När vi hade varit hemma någon dag kom jag på att barnet nog ville ha mat. Men jag lugnade mig med att jag ju hade hört att nyfödda inte åt den första tiden. Så bra då. Så jag skickade iväg J till köket för att få fram lite vatten. Han kom med ljummet vatten och jag var på väg att byta, men kom sedan på att det ju skulle vara så. (Men man ska ju inte ge ungen vattnet, kanske ska något blandas i, alt. amma(?)).
Sen undrade jag lite då och då igen var barnet var och vid ett tillfälle hade hon (som jag ibland kallade för han) ramlat ner från bordet. Jag lyfte, blåste bort dammet och konstaterade att det var lugnt. Vi hade ett förnamn som jag inte kom ihåg vad det var. Så kom jag på att jag inte hade ringt till min familj och berättat att vi hade fått barn. Min bror Daniel t.ex., han visste antagligen inte alls detta. Så jag bestämde mig för att ungen skulle heta Daniella i andranamn. Sen var det bra med det.
Utanför var det översvämning upp till fönstret och jag förundrades över morfars förmåga att bygga hus där det inte kom in en enda droppe.

En morgon som alla andra

Några roliga observationer gjorda av mig när jag var på min runda i Pildammsparken.

1. När man svettas, spottar och fräser dyker plötsligt en man upp från scientologerna. Han har suttit i buskarna eller något liknande och vill berätta för en om Sanningen. Han lämnar fram en lapp och vill att man ska läsa. Jag tittar på honom. Hör ingenting av vad han säger för jag har Kate Ryan på högsta volym i öronen, tittar på hans lapp, tittar på honom igen och säger "det här är nog inte rätt ställe hörrö" och ger mig av.

2. För andra gången i mitt liv har jag upplevt detta. Några meter framför mig springer en hurtig ung man. Han har sin bana utstakad och tänker inte låta något komma i vägen. Framför honom står en gås och ser dum ut. Ni som bor i städer med normala fåglar tänker kanske att det inte är något med det, en fågel flyttar ju på sig när en människa kommer. Så tänkte nog hurten också, så han sprang rakt på gåsen. Gåsen fortsatte att se dum ut, men flyttade sig inte. Detta resulterade i att mannen stöp, rakt över fågeln, ner på gruset. Gåsen stod kvar, tittade på honom där han låg och fräste och fräste. Jag kom förbi, frågade om det gick bra. Hurten sa "öh, faaan" och sen inget mer. Jag försvann.
I Skåne flyttar sig inte en gås för en människa. Det hela är omvänt.

3. Efter min lilla runda skulle jag handla lite artiklar på ICA. Jag hamnade i en kö där inte en utan två kvinnor skulle bestrida sina kvitton. Det var inte kärringar, utan det var snåla småbarnsmammor med vrålande ungar med sig. En skulle bestrida en ost och den andra skulle bestrida sparris. Han som satt i kassan kom från Store Support och var tvungen att kalla på hjälp. Hon som sen kom lusläste rabattbladet men hittade inget om varken ost eller sparris. Hon i sin tur kallade på hjälp som kom och kollade upp det hela. Personen framför mig skulle ta ut pengar, det kunde inte Store Support-killen och fick kalla på hjälp igen. När det var min tur och mitt balsam och sköljmedel skulle igenom så gick det faktiskt bra. Store Support-killen bad om ursäkt för strulet och jag sa "äh, det är er det är synd om, inte oss" varvid han sa "heh, det var du som sa det". Sen fick jag en mycket sur blick från hon med osten som fortfarande stod och väntade på upprättelse.

Sen gick jag hem.

Och sen kanske Let's dance

Om man läser Marcus Birros bloggar och hans Twitter så får man intrycket att det tar exakt tio minuter om dagen att ta hand om en bäbis. Stämmer det?
Jag vet inte.
Men ni som har och har haft spädbarn, det är så det är kanse?

Knepig situation

När det gäller det mesta här i världen är jag ganska oerfaren, det vet jag.
Men det hindrar mig inte från att fundera på det hela och skaffa mig en åsikt. Denna åsikt kommer kanske en dag att ändras... men just nu i mitt oerfarna tillstånd tänker jag detta:
Jag läser flera bloggar av nyblivna mammor och flera av dem har det gemensamt att deras män (barnets pappa) är borta på jobb under långa tider. Alltså inte så att han jobbar under dagarna medan mamman är hemma utan så att pappan är BORTREST på jobb långa stunder. Många, många nätter verkar vara mammans ansvar och många upplevelser och nyheter upplevs bara av mamman, därför att pappan är borta och jobbar på en annan ort.
Det fattar inte jag.
Jag tycker inte att det är acceptabelt. Är jag väldigt naiv?
Om jag och min pojkvän/sambo/make skulle få barn så skulle jag vilja ha dennes input hela tiden och absolut denne på SAMMA ORT som jag och knottet. Inget snack om den saken.
Jag förstår att jobbet drar, men man kan ju faktiskt jobba på orten när barnet är litet. Man kanske kan ta tjänstledigt och jobba på mcdonalds eller nåt skitjobb på orten under tiden som bäbisen är liten. Allt för att kunna komma hem på eftermiddagen och uppleva sitt barn och avlasta modern.
Men återigen, jag är oerfaren och vet inte hur världen fungerar. Man kanske inte bryr sig så mycket som nybliven mor? Eller som nybliven far? Det kanske inte spelar så stor roll?
Än så länge kan jag dock säga att en sådan situation för mig skulle inte vara ok. Men vad vet jag?

En kampf

Jag har hittat en blogg som intresserar mig. Inte för att den är särskilt välskriven eller medryckande i språket utan för att jag först blev intresserad när jag läste att det handlade om en mamma som hade två barn men att inget av dem fick lov att bo hos henne.
Hur kan det komma sig att man inte får ha sina barn hos sig?
Hur kan det komma sig att socialen inte först ville hjälpa henne?
Hur kunde det komma sig att hon varit gravid fyra gånger under sina 27 år?
Hur kunde det komma sig att hon inte hade någonstans att bo?
Hur kunde det komma sig att hon inte hade någon utbildning eller något jobb?

Jag vet inte. Jag har fortfarande inte fått svar på mina frågor riktigt, men det är fler än jag som undrar. Folk som undrar varför hon inte jobbar. Ett jobb skulle ju hjälpa till att ge henne barnen tillbaka. Men hon skriver att hon är "med i Arbetsförmedlingen" och att dessa har bedömt att hon inte "klarar av" att jobba nu, för att det är så mycket i hennes liv antar jag. Hon skrev också att hon aldrig har jobbat i hela sitt liv och därför är det svårt att börja jobba nu.
Jag skrev en kommentar. Jag kunde inte låta bli.
Jag skrev något i stil med att alla människor har en tid i livet då de aldrig har jobbat förut. Alla börjar någon gång. Det är svårt för alla. Sen frågade jag om hon hade sökt hjälp för sitt dåliga mående. Hon kallar ju sin blogg för en "kamp", men hon verkar inte kämpa så mycket. Hon söker inte medicinsk hjälp, om det nu är det som ligger som en blockering för att hon ska få tillbaka båda sönerna, någonstans att bo och någonstans att jobba så måste väl det vara åtgärd 1A.
Eller så söker hon hjälp. Jag vet inte. Det framgår i alla fall inte om hon gör det.
Kommentaren som jag skrev där jag undrade detta blev inte godkänd, så det kanske var en öm tå.
Skitsamma.

Ibland tänker jag, extremt politiskt inkorrekt och säkert inte alls särskilt godhjärtat, att det finns de som inte borde ha barn som har det och de som inte har barn som borde ha det.

Hur kan man inte sätta sina barn i det absolut första rummet. Och sen det andra, tredje, fjärde, femte, sjätte och hela vägen till 100000:ende? Skit i att AF säger att du mår för dåligt för att söka jobb, vad vet AF? Är de läkare?
Om det är för tungt, sök medicinsk h j ä l p.
Oj så osympatiskt av mig.

http://melindaskamp.blogg.se/

Fy fabian

Det här är inte min dörr utan den tillhör mina grannar tvärs över från min lägenhet. Tydligen så hade de också fått en påhälsning från snorungarna som jag skrev igår.

Jag gissar att de hade öppnat men meddelat att de inte hade något godis och således fått "bus" istället.

Kul. Verkligen. Skitkul.

Jag träffade min granne förut när han skrubbade dörren, väggen brydde han sig inte om att skrubba - och varför skulle han?

Vad är det för föräldrar som skickar iväg sina snoriga på det här? Det är inte ens nästan kul. Jag hade blivit quite rosenrasande om detta skett på min dörr. Fan heller att jag skulle skrubba den själv.

Då hade en lapp åkt upp i alla trapphusen här i byggnaden där jag meddelat att den som gjort detta eller dennes föräldrar var välkommen att komma närhelst de önskade under dagen med en svamp och varmt vatten.

Någonting säger mig att det inte är över än dock, hela den här helgen verkar ju fungera som en ursäkt att göra sånt här trams.

Dock, i ärlighetens namn ska sägas att handlarna inte är lika hypade som tidigare år. Någon pumpa här och där, men inga stora pynterier. Bra. Synd bara att ungarna inte får lära sig hemma att bete sig som folk.

Saker

Andra intressanta saker som har fått stå åt sidan idag:

Konstiga saker:

• Det ringde och bankade på dörren för ett tag sedan. Utanför stod x antal små snorungar iklädda skelettkläder och gud vet vad. De ville antagligen fråga mig "Bus eller godis?". "Ingetdera" skulle jag ha sagt om jag hade orkat och haft lust med att öppna dörren. Jag skiter väl i er och era jävla söttänder och för det förtjänar jag inget bus. Vad är det för skräpig tradition som har dragits hit till landet? Vi har påskkärringar som är söta och rara och som ibland inte får godis men då gör de ingenting för att hämnas. Halloween är bara trams. Jag ska aldrig uppmärksamma det. ALLHELGONAHELGEN heter det i Sverige. Bah.

Bra saker:

• När jag kom hem idag så låg det ett brett och fint kuvert på hallmattan. Jag hade fått ett kort med en katt på. Denna katt ville krama mig och den hade fått detta i uppdrag av mor och far. Roligt. Kort och överraskningar är roligt, och rart.

• När jag och J var på Systrar och Bröder förut idag efter vår mastodontpromenad kom en tjej fram till mig och frågade var jag köpt min jacka. När jag svarade så sa hon att hon undrade för att hon tyckte att den var "jättejättefin". Va? Hör ni? Sånt förgyller ens dag, och ens morgondag och resten av veckan och lite av nästa. Mer sånt till folket. Vilken söt tjej!

FOLK

Ibland undrar man ju vafan det är för fel på människorna. Här ovan har jag illustrerat hur det såg ut igår när jag stod i kö för att få betala på Ica.
Det var två kassor bredvid varandra med varsin kö tillhörande. Mittemellan båda köerna står en kvinna med barnvagn och spanar. I kön till höger ställer sig hennes man med en korg full av varor. Kvinnan i fråga har några varor i sin barnvagn, men står som skrivet inte i någon kö.
Så börjar det närma sig för mig. Personen framför mig kom fram och skulle precis lägga upp sin korg på den där lilla hyllan som brukar sitta på kassor. Då blir hon hindrad av kvinnan som klämmer sig in framför. Hon sa också någonting, men jag hörde inte eftersom jag hade lurar i öronen.
När jag såg detta så började jag dock att gapa och tog ur lurarna ur öronen.
Kvinnan framför mig låter henne hållas eftersom hon bara hade två varor men då kommer maken farandes från den andra kön och lastar upp hela sin korg på den ovan nämnda lilla hyllan. Jag gapar ännu större och det gör även kvinnan framför mig.
Till saken hör att kvinnan med barnvagnen, hon som klämde sig in med sina två varor, har något typ av snorigt bylte på höften. Detta snoriga sattyg har en lösgodispåse som han/hon äter friskt ur. När kvinnan försöker få henne att lämna påsen till kassörskan så att hon ska kunna få väga den och ta betalt för den så vägrar ungen.
"Ja, vad ska man göra?" säger mamman och tar påsen och lägger den helt sonika nere vid de andra varorna. Utan att den behöver passera vågen.
"Du kan väl gissa" säger människan, på fullt allvar.
Kassörskan undrar nog, hon ser väldigt frågande ut, men finner sig snabbt, sträcker sig efter påsen och väger den.

Vid det här laget gapar jag som om jag skulle äta upp en hel bisvärm. Det gör jag dock inte men som den svensk jag är: suckar jag ljudligt.

Sen ska det betalas. Med enkronor.
Hur gör man nu med dessa? Om det står en stor låda med en skåra i, KAN det då vara så att man ska lägga mynten där eller ska man lägga dem i kassörskans hand?

Jag lämnar det osagt, var och en får fundera själv på den saken.

Det går framåt

Åren går och man blir av med folk och lägger till några. Nuförtiden blir man av med fler än man lägger till, men det har mest att göra med att man hade så galet många där ett tag.

Några sitter kvar och jag tror att de alltid kommer att sitta kvar. Konstigt nog är de inte de som jag trodde skulle vara där för alltid, "bästisarna" från pluttåldern, utan det blev några andra. Det blev några av tjejerna som jag gick i gymnasiet med.

Fyra stycken har jag kvar. Fyra stycken kommer jag nog alltid att ha kvar och nu har en av dem gjort någon enastående stort.

Från ca 9 imorse till tjugo i två har hon ägnat dagen åt att föda barn, och ett barn blev det.

En liten, pluttig, fin och luden tjej som varken är vägd eller mätt än men fin är hon.

Det känns helt galet.

Sjukt.

Anna har fött barn.

Anna har fått ett barn.

Vi har ju haft våra livsutvecklingar tillsammans, alla har varit med om ungefär samma saker.

Nu är hon annorlunda, speciell och jävligt cool.

Helt utan smärtstillande klarade hon att föda fram lilla Kotten.

"Det går inte att beskriva" sa hon, "hur ont det gjorde". Sen blev hon tyst.

Det var tydligen helt sjukt.

Betyder det att jag också kommer att vara med om sådana saker?

Plötsligt känns det inte HELT otänkbart, för en av oss har ju gjort det nu.

Men shit.

Shit.