Förste...

Hinner jag kanske till och med reflektera lite över mitt yrke? Jag provar. Igår kom det förslag om att "duktiga lärare" skulle kunna bli förstalärare eller lektorer och därmed få fem respektive tio tusen mer i månaden. Duktiga lärare ja... jag vågar nog påstå att de flesta lärarna är duktiga lärare och är en av mycket få yrkesgrupper som nagelfars av alla, alltid, överallt.
Jaha, högre resultat i Lund än Malmö, då flyttar vi Lundalärarna säger någon oinsatt politiker.
Så det är alltså enbart lärarnas fel?
Fortbildning. JA! Vi slänger lite fortbildning på dem, så blir det bra alltihopa (för det är ju lärarna som är den felande länken).
Jag har varit på en hel del av sådana här fortbildningar. Jag minns en del, andra har totalt fallit i glömska men det tråkiga är att den jag minns allra mest är den som var den mest idiotiska...
En man i övre övre medelåldern hade nyligen upptäckt något så häftigt som han ville berätta för oss om. En iPad kallade han den för. Han höll upp den där på scenen inför oss i aulan och visade att man faktiskt kunde bläddra. Med fingret. Svish bara.
Inte nog med det.
Eleverna kunde GOOGLA, alltså söka, på saker som de ville veta saker om och sen kunde de KLIPPA OCH KLISTRA. För så ser världen ut. Ingen väntar sig att man ska kunna någonting, men det man måste behärska är att ta reda på saker och ting och då var ju den här mojängen så jäkla cool.
KOLLA BA, KOLLA! Utbrast han samtidigt som han bläddrade i sin e-bok.
Sen kom han till Facebook. Shit vad många saker man kunde göra. Man kunde prata, lägga upp bilder, kommentera både prat och bilder samt, om man inte orkade kommentera, bara trycka på den här tummen upp. Man kunde ha alla sina vänner på Facebook.
Alltså!
(En kollega kollade sen, han själv hade sju vänner på Facebook).
Sådana fortbildningar måste vi skicka våra lärare på, för då kommer allt som är fel i skolan att ordna sig. För det som är fel i skolan det är lärarna, det fattar ni väl.
Inte skolledarna, inte förvaltningarna, inte politikerna inte någon av dem som fattar beslut, utan det är lärarna.
Lärarna är dåliga och lever inte efter det kall som de borde ha. Läraryrket är ju ett kall. Vad gnäller vi för? Varför är vi inte bara glada för att vi blir fortbildade?
För att jag har gått 5,5 år på universitetet. Jag kräver att folk ser mig som en kvalificerad medarbetare redan pga det. Jag har jobbat i över fem år. Jag kräver att jag inte hela tiden ska vara tvungen att bevisa att jag inte är en galning på två ben. Jag kräver tid för att få utföra mitt arbete, det med eleverna, inte tid för att sitta och lyssna på någon stolle som vunnit på Triss men som inte satt sin fot i skolan efter 50-talet.
Jag kräver att man utgår ifrån att jag kan mitt jobb - just därför att jag är utbildad.

Sluta nu med skitsnacket om lärare, jag är så less. Alla människor har åsikter om detta, och många tror sig veta att skolorna är fulla med rötägg som inte gör sina jobb. Sådana finns det såklart, men de sitter oftast högre upp.

Så var det måndag

Nu är klockan halv sju och jag sitter uppe och bloggar på datorn. Mitt högra bröst håller på att explodera känns det som och det finns en förklaring till det. Min lilla Knut vaknar bara en gång per natt. När han gör det så får han äta från vänsterbröstet, eftersom jag ligger på höger sida av sängen och då bara kan vända mig till sidan så han får smaska samtidigt som jag sover. Fint och bra.
Högerbröstet får han när han har vaknat på morgonen... vilket brukar vara nu. Så därför är det maximalt spänt nu.
Så, varför är jag då uppe oammad? Därför att Knuten inte vill vakna än. Eftersom vi ska vara på sjukhuset kl 8.45 så tänkte jag försöka att dra ut på det hela så länge som möjligt så att han är lugn och glad på sjukhuset inför allt elände som ska hända där. Jag gick således upp för att duscha och väntade mig pip från sovrummet när som helst. Ingenting. Jag fortsatte med mina bestyr med ansiktstvätt, tandborstning och till och med sminkning... ingenting. Vidare borstade jag håret... fortfarande ingenting. Så jag hällde upp en skål yoghurt till mig, slurpade i mig den men ändå ingenting.
Nu har jag då börjat skriva på detta blogginlägg och får väl fortsätta med det till Knuten kallar.

Jag inser ju självklart att min blogg är fullt med grejs som kanske kan ses som ointressant för vissa... allt det här om Knut. Men det är ingenting att göra åt. Jag skriver inte för massorna, jag skriver för en liten utvald skara och jag vet att alla dessa är sådana som är kapabla att fatta beslutet att inte läsa mina skrivelser om de tycker att det är ointressant.
Det mesta handlar om Knut i mitt huvud. Knut och... ja... nämen Knut. Och J. Knut och J och kissarna. Inte så mycket annat. Lite kanske mitt jobb. Det är inte så konstigt. Mitt jobb upptog precis allting av min hjärna innan Knut kom och det vore ju märkligt om det bara försvann. Men det har gått ner från 98% till kanske 3%, och det är nog bara hälsosamt tänker jag.

Apropå jobb måste jag söka ett. Jag har mitt jobb och jag har min tjänst inom Malmö kommun men skolan jag jobbar på upphör och går in i en ny skapelse. Alla måste söka om sina tjänster så det ska ju också jag göra. Jag får min information från olika ställen, så det går ingen nöd på mig.
Det ska bli spännande att söka jobb med denna hjärna som ju ja, som vi konstaterade, duger till Knut.
Mitt ansökningsbrev kommer att bli något i stil med:
"Behörig (legitimerad!) lärare, mor till Knut, sju veckor. Knut kom med kejsarsnitt, vilket visar att jag tål motgångar. Men han mådde bra hela tiden så jag är inte förstörd i huvudet på något sätt. Knut har tio fingrar och tio tår, vilket man ska ha, och hans namn är klassiskt nordiskt. Det för mig osökt till att jag själv är lärare i svenska språket. Dessutom historia och det är väl egentligen där mest kopplingen till namnet Knut kan knytas.
Ursäkta ordvitsen, den var faktiskt inte avsedd.
På kvällarna vid 18 ungefär brukar Knut börja sin kvällsgnällighet och då vill jag helst inte jobba. Andra barn är också snälla.
Fin."

Såatte... det kommer att bli bra det här.

Fan alltså, nu väcker jag snart ungen. Mitt bröst väller ut över alla breddar.

Så var även denna dag över

Det var hejdå idag. Jag skriver inte så ofta om saker som folk gör på jobbet, mest bara rent allmänt, men idag ska jag göra ett litet undantag.
Min arbetslagsledare och jag slutade idag och hon bjöd på tårta. Som hennes närmaste medarbetare skulle jag lämna över ett paket och ett kort, vilket jag också gjorde efter lite klirr i glaset. Det blev såklart känslosamt eftersom jag är en enda stor hög av hormoner och jag kunde i princip inte säga mer än tack och "här får du" när jag lämnade över presenten och tackade för mig. Framför mig hade jag en kollega som hade kommit ut ur sitt arbetsrum precis, precis när klockan slog ett (och vi hade avtalat tårtbjudningen) och suttit sig på stolskanten, i väntan på att få gå igen som det verkade. När arbetslagsledaren i fråga tagit emot sin present av oss kollegor samt den obligatoriska av kommunen (från rektorns hand) vände kollegan sig till mig och frågade "får man gå och jobba nu eller?".

Så jag tappade min känslosamhet en smula, kramade de som var intresserade av att säga hejdå till mig och tog mitt pick och pack och gick.

Hela dagen hade jag haft ont i huvudet och det är ju inte bra. Barnmorskan har sagt åt mig att vid "minsta lilla" ska jag ringa kk i Malmö, vilket jag också gjorde när jag kom av bussen där hemma / alldeles vid sjukhuset.
Jag fick ju såklart order om att komma in direkt, så jag skickade J hem för att hämta journalen och sen klampade vi in på den prenatala avdelningen.
Där fick jag lägga mig i en säng och fick mitt blodtryck taget. Men inte förrän efter att jag fått konstaterat att jag var både kort och knubbig. Allt för att sänka blodtrycket såklart.
Sen satte sig sjuksköterskan på min säng och språkade lite med oss. Hon började med att säga att det fanns inga platser någonstans på några sjukhus och att det var superhög belastning.
Allt för att sänka blodtrycket såklart.
Sen fick hon veta att jag var gymnasielärare och då gick hon igång på att man gick rakt ut i arbetslöshet som ungdom nuförtiden. När J berättade att han var civilingenjör meddelade hon att där gick det minsann inte heller att få några jobb.
Allt för att sänka blodtrycket såklart.
Sen tog hon blodtrycket igen och då var det skyhögt. 178/103.
Inte bra alls nej, det kunde bero på att jag var för tjock för manchetten, så hon gick iväg för att hämta en annan.
Sen kom hon tillbaka och tog lite blodprover från handryggen, vilket inte var så särskilt skönt. Hon tappade i svängen bort en lapp som hade med urinprovet att göra som hon kom in och letade efter lite då och då efter det.
Vid ett tillfälle kom hon in med min journal i famnen, plus några andra papper, och frågade om jag hade någon pärm med mig.
"Näe, bara den där" sa jag och pekade på min journal. Hon hade tydligen letat sig fördärvad efter den, men gick omkring och bar på den hela tiden.
Blodtrycket var det ja.
Det gick en liten timme eller så, jag sov och J läste tidning, sen kom en läkare in och sa att allt var bra, ont i huvudet kunde man ha och hejdå.
Något om en liten infektion, men inget farligt.

Så vi gick hem, och nu har jag inget mer ont i huvudet, trots fotbollsEM.

Men nu gott folk, nu behöver jag inte jobba mer.
Tack gode gud för det.

Roligt

Roliga saker idag: Italien spelade bara 1-1 mot Kroatien. Det är roligt, för jag gillar verkligen inte Italien och italienälskarnas tramsande med att skylla ifrån sig, filma, tramsa och flamsa. Helst hade jag såklart velat att Kroatien skickade Italiens ass bort från EM, men det får kanske dröja lite.
Dessutom: en kollega sa till mig att hon tyckte att jag alltid hade så fina kläder, trots att jag var gravid.
Det var SÅ HIMLA SNÄLLT och verkligen det som jag har tänkt när jag investerat så mycket tid och tanke i mina kläder under tiden jag har varit en zeppelinare - att kunna känna mig lite fin trots allt.
Jag måste säga till henne imorgon att jag verkligen uppskattade det där. Verkligen.

Avsked av eleverna. Tårar, choklad, blommor, nallar, kramar och många fina ord.
Imorgon avsked av kollegorna. Hu.

Marcus Birro sitter i studion nu och pratar om hur Sverige-Danmarkmatchen var uppgjord för att göra sig av med Italien... känns aktuellt och i enlighet med martyreringen.

Torsdag sista veckan

Jag är inte längre utan gravidtrosor. Bra va?
Idag ska jag säga hejdå till eleverna.
Imorgon ska jag säga hejdå till kollegorna.
På fredag eftermiddag ska jag parkera mig i soffan och inte röra mig mer på bra jävla länge.

I övrigt inget att rapportera.

Sugig onsdag

MKB har satt i en dämpare i duschen, så nu tar det en timme att duscha av sig en tvålbubbla. Jag köpte en ny slang och ett nytt munstycke på Clas Ohlsson idag. Ingen jävla framgång. Jag vet inte var de har satt in dämparen, men jag fattar inte varför de har bytt slang och munstycke om det nu inte var DÄR DÄMPARJÄVELN SATT.
Fan vad det där irriterar mig. Jag vill inte ha det så där jag bor, man måste kunna duscha väldigt snabbt och när man betalar sjuochetthalvttusen i hyra i månaden så måste man ha förtroende nog att hantera en duschjävel.
Gud.
Sen upptäckte jag efter att jag duschat att jag hade exakt noll par rena gravidotrosor. Jag fick sätta igång en maskin nu med dem och får således passa på den så man kan köra skiten i tumlaren mitt i natten så jag kan ha ett par trosor på mig imorgon också.
Otroligt festligt och bara mitt fel såklart.

Lök på laxen är att mitt blodtryck plötsligt gått från att vara så fint så fint till att bli skit igen. Så barnmorskan var väldigt barsk och sa att minsta lilla grej, minsta lilla huvudvärk, minsta lilla magonda, synstörningar, ändrade fosterrörelser eller allmän sjukdomshälsa så ska jag ringa till det som förut hette Mas, som sen hette Umas och efter det Sus.
Skitsamma vad det heter, jag ska ringa dit i alla fall om slika ting inträffar.
Så roligt att det verkar som om alla galenskaper som förekommer på mina vardagar inte verkar avta... men de slutar i alla fall på fredag. För mig alltså.
Man får hoppas att inget av det dumma händer imorgon eller i övermorgon.
Nu ska jag lägga mig en stund. Hejsvej.

Idag ska blod flyta

Kan man dubba en natt och en dag till de värsta någonsin innan de ens har skett? Fast det är ju inte så.. nej nej, när jag hade min lunginflammationsskit så mådde jag jävligt dåligt om nätterna, inget snack om att det var mycket värre.
Men så dålig natt som inatt har jag inte haft på länge och det är verkligen värdelöst att jag dessutom idag har en dag som inte ger någon pardon. Hade jag inte haft en hejdålunch vid lunchen (där jag dessutom har presenten) och sen en hejdåmiddag vid middagen så hade jag placerat mitt ass i soffan idag.
Jag vill inte göra saker på vardagskvällarna men den här gången gjorde jag ett undantag... vilket ju har visat sig verkligen vara ett vinnande koncept.
Nå, jag kanske kan sova litegrann mellan fem och sex på eftermiddagen idag.
Min yoghurt var slut denna morgon... jag fick något typ av hjärnsläpp när jag var och handlade så jag glömde helt bort det. Men jag skrapade ihop lite av J:s grejer. J är snäll.

MEN KAN DE SLUTA RAPPORTERA FRÅN UKRAINA NU FÖR I HELVETE? VI FÖRLORADE MATCHEN, VAD SÄGS OM ATT VI INTE PRATAR MER OM DET? SLUTA VISA BILDER PÅ IDIOTISKA UKRAINSKA SUPPORTRAR. DE ÄR GLADA, VI FATTAR. ROLIGT ROLIGT.

Om att sälja sin själ

Jag får lite känslan av att jag har sålt min själ till djävulen ibland. Jag "borde kunna göra fler saker" och det måste ha varit så att gravidosar före mig har varit väldans pigga, starka och sugna på att alltid vara bland folk. Jag är kanske extremt mycket motsatsen, men jag har inte sålt min själ till djävulen. Jag har givit bort min tillvaro, min kropp och mitt liv till den här lilla killen som just nu ligger och sover så sött i min mage. Han vet ingenting den lilla sötisen. Han känner till en tillvaro med massa vatten, en navel, lite ljus- och ljudskiftningar och ibland en kattfot som trycker ner boningstaket på ett irriterande sätt.
Han vet inte att han snart ska vara med om det jobbigaste i hela livet, för övrigt vet han ingenting. Det är jag och J som ska lära honom det. Jag gör det hemskt gärna, jag gör allt som han kräver och jag säljer gärna mitt liv, kropp och tillvaro till den här lilla saken.
Sen om det kan rendera lite sura miner och oförstånd från omgivning, då får det vara så.
Han här, den här lilla, han är mycket viktigare än någonting annat.

Under ett halvårs tid, så länge det har varit officiellt med denna graviditet, har folk frågat när det är dags. Svaret har alltid varit ett väldigt valartikulerat juLI. Man formar munnen onödigt tydligt, speciellt på i:et. Av någon anledning är det i:et som möjliggör att man hör att det är ett l och inte ett n där före i:et. Det är svårt att trycka på ett l.
Så juLI.
11 juLI, när någon har frågat mer exakt.
Idag är det det som flera har hört fel på. Den 11 juNI. En månad kvar, nionde kalendermånaden.

Nu är det väl inget snack om att jag är ganska så höggravid. Hade jag inte varit tvungen att bestämma det för länge sedan hade jag inte jobbat den här veckan som kommer nu. Men nu ska jag göra det och idag är det måndag. Den sista måndagen. Detsamma gäller alla andra dagar den här veckan.
Vila sen.

Det här med att räkna ner

Imorgon är det söndag. Ljuvligt. Jag gillar söndagar väldigt, väldigt mycket.
På måndag är det måndag. Sen tisdag. Sen onsdag. Sen torsdag och då slutar mina elever som går i tvåan och det är en hel del... det kommer att bli gråtkalas som bara fan för vissa av dem har jag haft i tre år. Det ligger i sakens natur ifall man har vissa bekymmer med skolgången att man kanske måste gå om ett år på gymnasiet.
Så buhu.
Foglossningen nu går inte att ta miste på. Jag känner precis var det börjar luckras upp och det är inte särskilt skönt, även om ischiasen var värre. Fogarna kommer säkert att bli värre, jarå.
Min barnmorska går på semester till midsommar, så hon kan inte följa mig till slutet. Det är lite synd men jaja. Jag får gå till hennes ersättare ett par tre gånger kanske för att kolla blodtryck och så. Sånt är det.
Fredag finns ju också, då ska jag också jobba - min sista dag.
Jag ser jättejättemycket fram emot att jobba min sista dag. För några veckor sedan tyckte jag att det inte fanns så mycket kvar av mig att jobba med, men nu är det verkligen så. Varje gång jag reser mig är det pust och stånk, varje gång jag ska flytta stolen närmare en elev, stå, gå, hänga, prata, koncentrera mig.. shit.
Jag satt med en elev häromdagen och plötsligt utbrast hon "det känns som om det är skitjobbigt för dig att hjälpa mig".
Jag frågade vad hon menade och då sa hon att det hördes lång väg att jag inte kunde andas som en frisk människa.
Så trots att jag verkligen aldrig säger något inför eleverna så märker de ändå att jag är på sluttampen, i alla fall vissa av dem.
Ganska många "oj vad du ser trött ut" har jag fått de senaste dagarna på jobbet, framför allt efter lunch eller direkt på morgonen. Jag har en liten period där mellan 10-12 som jag är ganska högfungerande, sen efter lunch så är det inte så bra längre.
Därför är jag väldigt glad över att det är söndag imorgon och att jag bara har måndag, tisdag, onsdag, torsdag och fredag kvar.
Tack för mig.

Nytt, gammalt och otäckt

Spanings har blivit Becky, så nu vet ni som gillar henne 8)
Hon finns i listan.
Det gick ganska bra med studenterna idag för de var så fulla i gasen att det inte fanns utrymme för något gråtande. Däremot hade jag en sentimental tvåa inne hos mig som var deppig, en hel vecka i förväg!
Det är ju samma shit, det här med tvåorna, för jag kommer ju att måsta säga hejdå åt dem också.
Men värst av allt idag var att fyra av mina tjejer krockat med bilen på vägen till frukosten hos den femte. En på sjukhus, de andra ordentligt uppskakade. Hon som var på sjukhus fick stanna där och missade det mesta av sin studentdag, för att inte tala om att hennes klänning och mössa var helt nerblodat och förstört. Men hon kommer att bli ok.
Må fan ta den jävla loccokärringen som fick för sig att hon skulle PARKERA MITT PÅ MOTORVÄGEN.
Hu. Hu. Hu.

Studenten

Jag har skrivit till några föräldrar denna morgon och tackat för lånet av deras barn. Det var lite känslosamt bara det. Igår när jag väntade på bussen åkte det förbi lastbil efter lastbil med väldigt glada studenter. Det blev lite känslosamt det också. Idag ska jag alltså säga hejdå till själva eleverna, inte alla, men den del av dem som jag har följt under tre år. Shit. Och. Bacon.
Jag får verkligen stålsätta mig. De här fina fina eleverna som jag säger hejdå till idag har det verkligen varit underbart att få låna. Tänka sig.
Regn förväntas det också bli idag. Det är väl sådär populärt, men vad ska man göra och eleverna kommer egentligen att skita i det, när de har fått i sig sin "frukost".

Barnmorskebesöket igår gick finfint. Det roligaste var att hon konstaterade att Plutten låg så högt, o så högt. Men sen när hon kände efter huvudet konstaterade hon även att han låg så lågt, o så lågt.
Han är helt enkelt precis överallt och hon tyckte att jag kunde använda Bricanyl om jag tyckte att det hjälpte något. Jag vet inte. Jag har fått Bricanyl utskrivet en gång för länge sedan, när man upptäckte att min pollenallergi satte sig på luftvägarna. Jag ville aldrig använda det då och jag vill nog gärna undvika det nu. Jag har tänkt att jag inte vill hindra Plutten om han vill komma ut (man ger Bricanyl för att stoppa tidiga värkar), men barnmorskan sa att det är ALLDELES för tidigt än. Två veckor till måste hans lungor få baka. Så som vinst för hans lungor ska mina offras, men det är inga större problem om det handlar om att han ska må bra. Han är ju liten. Om han behöver bakas i sju veckor till går det också bra.

Idag börjar EM. Excellent. Så himla excellent. Jag tror dock inte att vi kommer att gå vidare från gruppen, vi svenskar. Men man kan ändå kolla. Det ska bli mycket festligt.
Men idag: festligt/sorgligt.

Jag, jag, jag

Inatt började jag att gråta. Oklart varför. Jag var så trött, kunde inte andas, låg obekvämt och hade inte ro att slappna av eftersom Clovis var på garderoberna och skulle hoppa ner på okänt sätt och jag kunde inte flytta mig snabbt nog. Inte alls egentligen.
Varje gång jag flyttar mig på något sätt är jag rädd att jag ska bryta handlederna eller att någon del av kroppen ska gå ur led.
J jobbar inte just nu och det uppehöll jag mig i tanken vid himla länge inatt. Varför måste JAG jobba och inte han? Varför måste JAG gå upp kl 6 och han kan ligga kvar? Är det verkligen kosmisk rättvisa när det är JAG som är så trött, JAG som inte kan gå på trevliga kvällspromenader, JAG som måste upprätthålla någon typ av yttre fasad trots att jag bara vill sova, eller i alla fall inte ha några krav på mig?
Men så är det, och så fungerar min hjärna: jag jag jag.
Jag har TRE ärenden efter jobbet idag som jag måste göra. Jag vet inte om det är bättre att ha alla på en dag, eller sprida ut dem över flera dagar... nu provar jag i alla fall detta så får vi se. Detta är alltså borträknat att jag ska till barnmorskan mitt på dagen samt någon gång köpa mig ett busskort.
Så det är möjligt att jag börjar gråta igen i eftermiddag när allting är avklarat.
Todeloo så länge.

Det är gnälligt

Jag är en mycket dålig gravido. Jag vet inte vilken vecka jag är i. 34+4, eller 35:e är det nu. Det vet jag nu. Jag var tvungen att kolla upp det... eftersom jag har blivit senil.
Men måste man verkligen hålla reda på det där? Det är så många andra saker att hålla reda på. Jag siktar in mig på den 15 juni nu, ingenting annat.
Jag inser nu, eller insåg ikväll, att jag har alldeles för mycket fokus på mitt jobb. Det spelar ingen roll vad jag gör ändå. Det är inte jag som är bitter, det är inte det det handlar om, men det spelar verkligen ingen roll ändå.
Jag har två veckor kvar nu på arbetsplatsen och jag har tänkt hela tiden att det är helt otänkbart att gå tidigare än det, men nu ikväll börjar jag mer och mer tänka att det vore så oerhört skönt att bara få vara hemma, att få ligga på soffan, vila, ta hand om kissarna, förbereda sig mentalt och ordna med sådant som kan ordnas.
Jag har varit stressad över att jag inte är social som jag borde, att jag inte har givit av mig själv som jag borde, både på jobbet och bland mina vänner... men nu börjar jag inse att det inte spelar någon roll alls. Om två veckor slutar jag jobba för att inte mer sätta min fot där, för att helt koppla bort, och då hoppas jag att jag också med gott samvete kommer att kunna vara rätt så mycket totalt hemförlovad och inte behöva må dåligt för att jag inte orkar ta en drink eller gå ut och fika på stan.

Jag är i ganska dåligt skick rent allmänt. Det är inte synd om mig så för jag har inte dödsont i någon del av kroppen eller så, ingen skarp smärta som handikappar mig. Men jag kan göra mycket lite och för varje dag som går blir det värre och värre. Att ta sig upp ur soffan, att gå på toa, att gå till bussen, att vara på bussen (risken att inte få plats stressar mig alltid) och ATT JOBBA.
I fredags var jag verkligen tvungen att gå och lägga mig i vilrummet. Jag hittade en halvtimme mitt på dagen då jag fick gå ner och placera mig på britsen som finns där. Den knarrade skeptiskt, men höll och sen låg jag där och slumrade i en halvtimme. Jag tror att det kommer att vara så var och en av de nio arbetsdagar jag har kvar. Men det är inget konstigt... det känns bara som om den här tiden av fysisk och psykisk trötthet borde ligga kanske tre veckor fram i tiden, inte nu.

Kan en person som inte ens kan sätta på sig sina egna skor jobba? En person som inte orkar vara vaken en hel dag?
Det kanske är söndagsångest, men lite smått vill jag gråta litegrann, för jag är så kärntrött. Jag har försökt göra ett värdigt avslut på mitt jobb, men det har visat sig omöjligt, av flera olika absurda skäl.
Men man kan inte sluta jobba redan i 35e veckan utan egentliga skäl... det får man inte, det ska man inte. Folk jobbar ju hela vägen fram till bf, helt utan problem går de tio dagar före...
Varför är jag så himla gnällig?

Godmorgon fredag

Jag hämtar mig inte lika bra som jag gjorde förr från sömnlösa nätter. Då var man lite trött, gäspade lite men sen kom man in i andra andningen och kände inte av det förrän på eftermiddagen. Men inte nu. Nu är jag svårt drabbad av Brainpool-ögon och det verkar inte lägga sig i första laget.
Klockan tre-nåt vaknade jag av att jag inte kunde andas. Jag fick gå upp och spraya nässpray, trots att jag vet att man egentligen inte ska använda det när man är preggo, trots att det är en sådan sort som går bra att använda för preggosar. Men jag skiter högaktningsfullt i det för jag gillar skitmycket att andas och om man inte kan andas för att någon trycker på nerifrån så ini.. och något annat täpper till näsan, då skiter jag i rekommendationer. Antingen det, eller så får någon göra en trakeotomi på mig.
Nå.
Folk på min arbetsplats vet väldigt lite om detta såklart. Det är bara de närmaste som dag efter dag får rapporter om hur bra eller dåligt jag sovit och hur jag mår rent allmänt. Alla andra ser mig bara och drar sina egna slutsatser, utifrån det estetiska intrycket.
Jag fick ett litet smakprov på dessa slutsatser igår när en (välmenande) kollega gjorde klart att de pratat om mig "väldigt mycket" och konstaterat att vissa som är i min situation bara glassar sig igenom alltihopa medan andra har det så himla jobbigt och så himla många krämpor.
Hänvisning till mig då alltså.
Och då vet ungefär ingen om statusen på mina foglossningar, huruvida jag drabbats av klåda, om brösten gör ont, hur mina fötter och händer mår, om jag har ont i huvudet, nivån på mitt blodtryck, hur jag sover, om jag ser i kors, hur övriga ligament beter sig, om jag har sura uppstötningar, om jag mår illa, om jag kan äta eller andas... inget av detta är något jag säger till folk och jag kan säga att i 99% av fallen så är jag väldigt lyckligt lottad. Det enda som stör mig ganska mycket är andningen och svullnaden. Men jag har ju inte ont någonstans. Men det de som pratat "ganska mycket" om mig har baserat dina uttalanden om är det de ser, nämligen att magen är stor.
Det är lite störande faktiskt, att folk sitter runt ett bord och tycker synd om mig baserat på hur jag ser ut bara. Jag förstår att det är i all välmening men av någon anledning vill jag inte bli ömkad förrän det finns skäl. Är det väldigt knasigt?

En sista tid

Klockan är tio i åtta och jag har tagit mig sovmorgon. Mycket skönt. Mycket behövligt. Jag är på en ganska liten sparlåga just nu. Eller sparlåga är fel term. Sparlåga är väl en låga som medvetet är nerdragen för att spara på energi? Jag undrar när man använde den, när det verkligen var ett ord med en bokstavlig innerbörd? Fotogenlampor?
I alla fall: jag är klen, och kinkig och lyssnar på kroppen som ingen annan, enligt läkarens order.
Men det gör mig frustrerad för det gör mig till en ganska dålig lärare känns det som.

Att skriva den där sista meningen gjorde att jag kände att jag var på väg att börja hyperventilera, ta mig fan.

Jag lämnar detta ämne, och hemmet och beger mig till jobbet.

Några små arbetsdagar

Idag är en dag då fjorton arbetsdagar finns kvar. 14. Inte fler. Helst vill de att man ska komma in och signera papper för betygskatalogen ytterligare en dag, men jag ska göra allt i min makt för att kunna göra det tre dagar tidigare än andra. Jag vill göra ett avslut och dra därifrån utan att se tillbaka. Jag orkar inte se tillbaka. Jag ger allting på slutet nu och jag kommer inte att ha någon energi att komma dit höggravid eller nyförlöst.
Det kommer inte att ske.
En dålig sak är att den dagen då jag slutar är det utfärdat ett påbud från ledningen att vi ska säga bye bye med en middag, på kvällen alltså. Jag har mycket dåligt med kvällsenergi och tänkte mig snarare att jag skulle gå lite tidigare den där femtonde juni.
Jag kanske får göra så ändå. Det är betydligt fler och betydligt viktigare personer än jag som slutar så det hela får kanske snarare handla om dem.

En ganska eländig dag stundar idag. Jag kan ju såklart inte gå in på det eftersom allting är så himla känsligt, men vi kan säga att det kommer att bli något typ av klimax... synd att jag ska kolla blodtrycket på morgonen och inte på eftermiddagen. Jag kan tänka mig att det då kommer att vara genom taket.

Så hejdå.

Intresseflagg

Saker som det rapporteras om på nyheterna nu, hela hela tiden: Eurokrisen och valet i Egypten.
Saker som jag bryr mig om gällande det som rapporteras på nyheterna just nu: inte Eurokrisen och valet i Egypten.
Ungefär varje dag rapporteras det om någon undersökning eller någon dom eller så som har kommit som har koppling till skolans värld på något sätt.
Nu senast handlade det om en tingsrätt i Gällivare som funnit att en lärare får vänta sig våld inom sitt värv på samma sätt som en polis eller en ordningsvakt och därför nekat en lärare skadestånd efter att denne har blivit misshandlad och hotad av en elev (eleven är dömd för detta).
Jag tror att jag smäller en ven eller någonting i mitt huvud när jag läser om och tänker på detta. UPPENBARLIGEN kommer detta att bli ett annat domslut i hovrätten, jag kan inte tänka mig något annat. Men det speglar ändå den syn på läraryrket som råder på ganska många ställen i samhället. "Var var lärarna?" hör man inte allt för sällan när någon yngling gör si eller så.
Jag vill gärna berätta var lärarna är: lärarna är på skolan. Lärarna försöker hinna med att rätta alla nationella prov som Skolverket har bestämts ska göras, eller dokumentera det som Skolverket har bestämts ska göras, eller träffas föräldrar, som Skolverket har bestämt ska göras, eller sitter på möten som ledningen har bestämt ska hållas... undervisar? Förbereder undervisningar? Nja, det förra görs också såklart, mest hela tiden. Det senare sker hemma när eventuella barn har somnat. Så förlåt för att vi inte har tur att hålla koll så att inte eleverna begår brott på sin fritid eller för den delen under sin skoldag på rasterna. Det finns liksom ingen tid för det, och ingen vidare utbildning eller kompetens heller.
Om det fanns något litet litet som man skulle kunna göra med sin utbildning förutom just lärare så skulle jag göra det. Helt klart. Jag är otroligt less.
Tre veckor kvar nu, plus två dagar.
Hålla ut (och försöka att inte få stryk).

Onsdagsblues

Tv:n är fortfarande paj. Eller inte tv:n i sig utan någonting i signalerna. Troligen inte boxen heller för den säger bara att det inte finns någon signal och ja... jag vet inte. Jag orkar inte bry mig. Efter att J har gjort en hel del tester och pratat med grannar (även jag har gjort det, eftersom jag jobbar med två pers som bor i samma hus, lustigt nog) så orkade han inte ringa mer. Så jag ringde och då fick vi beskedet att vi skulle åka dit med box och antennsladd så att de fick se att det inte var dessa grejer det var fel på. Var det det och de ändå skickade ut en tekniker så kunde vi tro att vi skulle bli debiterade.
Service. Vi har inte gjort ett skit. Poff slutade det att fungera och nu måste vi åka på deras dumma kontorstider till deras dumma kontor som ligger på andra sidan jordklotet med en dum box och lägga tid på det. Vad sägs om att det ska fungera varje sekund som man betalar för?
Men nej nej, så kul ska vi inte ha det.
Jag ringde till Tele2 och kvinnan jag pratade med förstod inte varför bara halva erbjudandet hade aktiverats på oss (och först efter påringning) så hon bad mig betala fakturan men se ge oss tillgodo framgent.
Hoppas att det inte var tomt prat... det verkar ju finnas en tendens för dem att fakturera hej vilt.
I alla fall. Ikväll har jag ägnat mig åt att läsa en tidning, sova, äta, snora (det var stark mat), testa tv och grejs i annat uttag, telefonerat med div. företag samt slösurfat.
Jag har under denna tid kommit fram till följande: jag har inga bra bloggar att läsa. De bra har antingen slutat eller tagit paus och kvar har jag... ja jag vet inte, vad som verkar ha blivit någon typ av klubb för inbördes beundran och åldersnojor. Jag ska låta listan vara någon vecka till, men om det inte blir roligare än såhär får jag börja rensa för det känns bara som om läsandet av de bloggar jag nu har tar energi av mig istället för att ge.
Jag får hitta något annat att slå ihjäl tid med, vilket jag ju lär klara ganska bra om sisådär sex veckor. Men fram tills dess känns det som om hindrena är oöverstigliga.
Det är ju jobb såklart, i tre veckor till.
Det känns oerhört påfrestande. Jag vet inte ens varför. Det är ungefär samma grejs som jag alltid har gjort, men det finns så många saker nu som gör mig trött. Inte bara det faktum att jag är i åttonde månaden och får fyndiga "hej huset" slängt efter mig av vissa kollegor i tid och otid, utan även det faktum att det finns viss röta inom den kommunala verksamheten som heter skola.

Sen blir jag säkert lite tröttare av att jag är så slö... det är otroligt varmt här nu och har så varit sedan söndag. Med otroligt varmt menar jag alltså uppåt 30-strecket, utan att överdriva. Och då blir man extra spak. Men det är också det att jag inte orkar umgås med folk om de inte absolut är intresserade av att vara 100% fokuserade på det jag vill prata om... man blir oerhört självisk av att vara höggravid i trettio graders värme.

Föräldrautbildningen var en repris på profylaxkursen, minus de panikslagna kursdeltagarna. Vi var sex par som verkade alla mer eller mindre sansade och pålästa. Jag hoppas att nästa träff blir mer efter-barnet-är-fött. Jag var i alla fall längst gången av alla, till skillnad från profylaxen. Jag tror att den närmaste låg två veckor efter mig, men flera var i augusti. Jag var väl också störst, törs jag säga utan att egentligen ha mätt så noga.
Huset ja.

Trappa...

Det här med att trappa ner går sådär... egentligen borde jag nog veta bättre än att överhuvudtaget visa min nuna såhär i maj. Alla elever som börjar få panik över sina betyg (vilket är i princip alla) kommer till stödteamet och vill ha stöd på olika sätt.
Det ropas från alla möjliga håll (och vår skola är öppen både horisontellt och vertikalt, så alla ser i princip alla nästan hela tiden) "dig vill jag prata med imorgon" "jag måste prata med dig om en tid" "jag ska göra ett prov hos dig" och så vidare och så vidare.
Så igår drog jag på mig två nya elever bara genom att visa mig. Sen ytterligare en som jag skulle hjälpa med att spela in röst till en animering. Problemet är bara att denna elev gör som många andra, vilket ger mig psykbryt. När jag kommer ner till studion vill jag att allting ska vara uppriggat, testkört och att det bara ska vara att trycka på play. But no. Never.
Lampan är inte ens tänd, de har inte ens någon som kan öppna studiedörren och hur man ska göra det vete hundan. Så jag får vänta i hundra år på att instruktioner ska delas ut och förstås och saker ska kopplas ihop och ungefär 25-30 minuter efter det att vi skulle ha kört kan man kanske testköra.
Så var det t.ex. igår, så när det var dags att köra var det fem minuter kvar till det att jag skulle gå hem. Nu hade jag såklart kunnat stanna längre, vilket jag också gjorde till viss del, men efter ett tag, när jag insåg vartåt det barkade bad jag att få ta resten imorgon, alltså idag.
Så den luftighet jag försökt ordna på schemat idag har blivit noll och intet.
Sen springer jag på det nya lokalombudet för facket, till vilken jag lämnat över skyddsombudsmanteln till också. Han deklarerar att vi minsann ska överlappa de sista veckorna och att jag måste vara med på några möten även framöver, för så är det, tremin till termin.
Snäll och dum som jag är säger jag ja.
Så det där med att få bort det fackliga försvann.
Det där med att trappa ner försvann.
Istället tillkom det här med att trappa upp + göra fackligt bjäfs i överlämning.
Om jag inte gömmer mig... det kan jag ju förstås göra. Ta hela min rigg (efter nackkollapsen förra året har jag riggat upp dator på en särskild ställning med tangentbord och mus och handledsskydd) och sätta mig i det enda rummet vi har som har frostat glas, där man kan sitta utan att någon ser en.
Jag har några kollegor som är på utmattningens brant och några som blivit utmattade. Jag tror inte de här glasväggarna överallt hjälper direkt, även om det är coolt och öppet och något som brottsförebyggande rådet verkligen gillar.

Imorgon långhelg, imorgon långhelg, imorgon långhelg...

Agenda

Det är den 15e maj idag. Det betyder att det är en (1) månad kvar till jag slutar jobba. Jag slutar nämligen den 15 juni - om nu någon har missat det.
Festligt blir det då.

En ny grej provades imorse. Jag badade och duschade igårkväll och således inte imorse. I och med det kunde jag (eller nåja, jag och jag...) ta på mig stödisarna innan jag gick upp. Jag slapp således morgonsvullna fötter och stickningarna som alltid kommer när man först går upp. Väldigt trevligt må jag säga.
Jag kanske får köra på den strategin framöver.

Igår fick jag vara på sjukhuset mest hela dagen. De passade på att kolla allt möjligt när jag ändå var där, så nu vet jag att moderkake-, navelsträng och egna kärls flöden är finfina, blodvärden är ok (utom protein), blodtrycket var när jag kom in 130/90 men efter att jag legat och vilat med CTG på magen x2 120/90. Syreupptagningsförmåga på mig är något lite lägre än kanske det allra mest vanliga, men det hade antagligen att göra med de upptryckta lungorna. Plutten verkar må bra, hjärtat slog och slog. Under tiden jag låg med CTG skulle jag trycka på en knapp varje gång jag kände honom röra sig. Klockan var vid det här laget ungefär halv tolv och då brukar han alltid sova, så jag hade inga större förväntningar på det. Men det kom några pet då och då, vända-sig-i-sömnen-pet antagligen. Sen vaknade han. Det rådde inget tvivel om det. Pet, vänd, snurr, bök och hans kurva steg upp i himlen.
Han hade många saker att göra då, var tydligen budskapet.

Följden av denna dag på sjukan är att jag ska till bm varje vecka samt att ev överburenhetskontroll kommer att tidigareläggas en vecka. Dessutom ska en remiss skickas till narkosläkare för att kolla så att jag kan tåla narkos.
En annan följd var att jag missade ett möte jag själv skulle hålla i på jobbet. Efter lite roddande gick det väl finfint med det där mötet utan mig, problemet är bara att nu vet hela min arbetsplats om att jag var hos läkare och att jag inte fick gå utan blev kvarhållen, på självaste sjukhuset. Stor dramatik, låter ju det som.
Vilket det ju inte var.
Jag hoppas att det inte blev allt för mycket uppståndelse. De flesta på mitt jobb är så snälla och omtänksamma och varje gång jag har varit sjuk i förkylning eller så, sen jag blev gravid, har de hört sig för så att jag är ok.
Snällisar.

Igår drabbades jag av en väldigt stark känsla av att jag ville vara ifred. Det är mycket möjligt att sådana där känslor kommer oftare framöver och då kommer det kanske vara lite småsvårt att få tag i mig och jag lär inte blogga heller. Jag vet inte varför men jag tänker nu hädanefter följa de känslor jag har och leva därefter. Så bli inte oroliga om sådana tillstånd inträffar, skulle något viktigt hända så hör jag av mig.

Nu: jobb.