För helvete

Idag har jag lyckats med något som ingen annan lyckats med, bryta ihop över ersättning.
Vi har trappat upp Knuts ersättning nu och har väl börjat inse att vi bör ha pulverersättning istället för de små tetrapaken.
Så jag gav mig på skiten enligt instruktionerna. Koka vatten, häll på så mycket som du ska ha och blanda i pulver. Jaha. Jag häller i pulvret och börjar skaka. Skiten börjar fräsa och spotta kokhett vatten. Ingen aning om varför. Det stod ingenting om det i de otroligt detaljerade instruktionerna om att den ska göra det. Men det gör den, kokhett vatten överallt och jag bränner mig och skit. Inte vet jag om det är någon kolsyreeffekt i pulvret, men så kanske det är. Det kanske jag borde fatta.
Sen skakar jag lite försiktigare, så att vätskan inte når upp till öppningen (som ju självklart är täckt, det kom ut på sidorna) och förhoppningsvis blir det blandat. Men sen skulle det ju kallna till bra dricktemperatur. Från kokhett.
Knut skriker.
Hur tänkte de här?
Att man har mycket tid på sig när spädbarnet ska ha mat?
Jo, för så är det ju. Massor. Eoner.

Sen var det nåt himla smartpack som gick sönder och det skulle vara lätt att återförsluta... en vanlig jävla påse, vadå för återförslutning?

Jag är inte imponerad.

Men mest är jag arg på mig själv för att jag är så sagolikt dumihuvet och inte klarar av att blanda till en flaskjävel med ersättning ens.

Folk som jag skulle ju inte ha barn.

Location:Falkenbergsgatan,Malmö,Sverige

Stick-aj

Knut vaccinerades idag. Vaccin nummer två. Om fyra veckor ska han tillbaka och då ska de ta blodprov. Han får emla innan, men det är ändå eländigt. Jag vill inte att de ska sticka hål på min lilla korv. Men fördelarna var fler än nackdelarna så så är det. Att få själva vaccinet var inge kul. Vänster ben gick skitbra, liksom det orala, men höger ben gjorde jättejätteont och han blev så ledsen så ledsen. Jag ammade och ammade och ammade och gav ersättning och sen var han glad och trött. Han somnade som en stock när J la ner honom. Lilla korven.
Jag själv är i ganska dåligt skick just nu... Den här sjukdomen och amningen samverkar till ett synnerligen dåligt resultat. Den här veckan får jag vara mycket flytandestrikt. Det är jobbigt eftersom amningen gör mig hungrig... Men men.
Vi hade inspektörer i lägenheten från MKB i förmiddags. De mätte hit och dit med laser och kollade golv och övrig standard noga. De ska justera hyrorna här. Jag hoppas att de kommer fram till att vi har för hög. Det vore nice. Ej genomgående, ingen balkong, fjärde våningen med en hiss som pajar minst en gång varannan månad, väldigt stökigt utanför och grannar vars rökning även förpestar vår lägenhet. Jag tycker nog att man kan skala av några procent. Joråsåatte.
Nej nu måste jag sova. Jag ska se vad för spännande smärtor som väntar på mig imorgon...

Location:Falkenbergsgatan,Malmö,Sverige

Redigare uppdatering

Nu har jag ett litet ögonblick att blogga ty J går omkring och bär Knut i björnen. Han är skittrött. Knut alltså. Eller J också. Och jag.
Det är en påfrestande situation att aldrig aldrig någonsin kunna slappna av. Det är så märkligt och det är något jag inte alls hade vetskap om innan Knut kom, att ens helspännläge är så påfrestande. När J kommer hem på klättrar jag på väggarna och vill att han ska hålla Knut lite... bara så jag får andas ut lite och slappna av. Man märker hur spänd man är när man slappnar av.
Idag var vi tvungna att fixa vinterdäck vilket J så snällt gjorde, så det blev några extra timmar... plus allt meckande imorse som det inte blev någon mening med, så jag är trött, det är jag.
Att vaccinationen inte blev av fick vi veta när vi var i väntrummet. Jag hade fashionabelt slagit mig ner i en Fatboy och fick i nästa sekund veta att vi kunde dra igen.
Att ta sig upp ur en Fatboy var inte så enkelt, kan jag meddela. Med det sagt är det ändå så att jag vill ha en sån. Synd att 1. vi inte har någon plats och 2. J inte gillar grejer på golvet.

På lördag nästa vecka ska Knut ha sitt icke-dop. Knuts ickedop kallas för Knutkalas och det har under några veckor fixats med, så smått här och där där man har hunnit. Men jag har några bekymmer jag inte riktigt vet hur jag ska lösa. Jag skulle vilja besöka en affär med en trappa upp till och det vetifan om det går.
Men: vår hiss har varit paj och jag har asat vagn upp för trappen alla fyra våningarna. Det gick, då måste jag väl klara fyra ynka trappsteg. Nå.
Men det gäller ju att Knut är vid god vigör. Sällan så nuförtin. Han vill roas hela hela tiden, annars blir han vanvettigt arg. Igår fick jag nog av amningsproblemet och ringde till en hjälpmamma på amningshjälpen. Hon hade egentligen inga direkta svar utan frågade bara vad jag trodde och så trodde hon att det var rätt.
Jag har dock en ny teori idag. Jag lurar på om han kanske inte har svamp i munnen. Han hade en vit beläggning som jag såg förut idag under en skrikfest, dessutom kliar han sig i munnen hela tiden med händerna. Det tillsammans med att det kliar lite (mer för ett tag sedan) i mina bröst och det faktum att han ibland inte vill tolerera att bli ammad gör att jag börjar misstänka det... Vi får se.
Jag har lite svårt att acceptera det här som vissa säger: att bäbisar ibland bara skriker utan anledning. Det är klart att det finns en anledning och man måste kunna lösa problemet på något sätt. Jag kräver av mig att jag ska göra det och kan inte bara gå omkring och trösta. Det är ju inte som om han är olycklig pga den oförändrade reporäntan utan det ÄR ju något - som jag borde kunna fixa. Annars är jag dålig.

Jag har alldeles för mycket tid att tänka på olika sätt som jag är dålig på. Jag kommer nog att lyckas bryta ner mig själv riktigt bra till den dag jag börjar jobba igen.

Knut lär sig grejer nu. Det är i alla fall skitkul. Vända sig gör han som ingenting, när han har lust (vilket han sällan har för det är roligast att kolla på mamma eller pappa), han pratar och pratar med massa konsonanter och grejen för dagen är att han anstränger ihjäl sig för att lära sig att sitta. SOM han tar i det lilla livet. Men det är nog en bit kvar, men han vill vill vill. Han vill se vad som händer och varför och om det inte är kul låter han oss veta det sådetså.

Nu ska jag ta och ordna med mina nattgrejer och lägga mig. Det lär bli ett ganska snabbt insomnande. Jag tippar på 22.55 (nu är klockan 22.29).
Todeloo.

Simmandet

Knut sover. Jag hoppas att han ska fortsätta med det. Jag tänkte passa på att skriva om babysimmet som vi var på i onsdags.
Det var en pärs så ini...
Det började bra. Vi hade fått order om att vara där en halvtimme innan, så det var vi. Ingen annan såklart, och koden funkade inte så vi fick ringa på. Som tur var var vår instruktör nära till hands och kom och öppnade. Eftersom det bara var jag som var där så fick jag en tour av lokalerna. Den här halvtimmen hade jag väl kunnat ha och mista eftersom det var pyttesmå lokaler och visningen tog 90 sekunder. Så jag bär in Knut i vagnens överdel till omklädningsrummet och då är han fortfarande vid gott mod. Men eftersom han inte ätit på ganska länge nu (det tog en halvtimme att gå, en halvtimmes bufferttid och han slutade att äta kanske en kvart innan vi gick...) så undrade jag lite hur det skulle gå.

Jag duschade samtidigt som Knut låg i vagndelen, klädde mig och honom i badkläder och gick sedan i bassängen. Det var spännande tyckte Knut. Han var med på alla övningar och tittade sig storögt omkring. Efter 25 minuter började han gnyla och jag sa att jag nog var tvungen att gå upp. Kursledaren skulle bara visa en grej till, vilket hon gjorde "jaja, finfint" tänkte jag och drog snabbare än snabbast när vi väl fick. Väl i omklädningsrummet kom den.
Vreden.
Vi fick inte lov att amma i omklädningsrummet fick jag veta, och jag var inte skitsugen på att göra det naken heller.
Vad hade jag nu på agendan:
Duscha mig
Tvätta av Knut kloret.
Klä på mig och Knut.
Packa ihop.
Gå ut och sätta mig att amma.
Knuts agenda:
MAT
Inget annat. Nu. Gärna nyss.
Mina badkollegor stängde dörren till mig eftersom Knuts gastande hade kunnat sprida sig annars. Så jag stod där i min baddräkt och kunde inte göra någonting alls. Jag kunde inte ta med honom i duschen (han har aldrig duschat, jag tänkte inte börja när han var hysterisk), jag kunde inte lämna honom och gå och duscha själv, jag kunde inte bara ta av mig baddräkten och sen ta på mig kläder, då skulle jag få megakli eftersom det är extra mycket klor i det där vattnet... det jag kunde göra var att tvätta av Knut och sen sätta på honom blöja och kläder. Så det gjorde jag.
Men sen hade jag ingen riktig klok idé om vad jag skulle göra framgent. Efter ett tag kom en av mina badkollegor ut och frågade om han kanske var varm.
Värmen kan man ju påverka, så jag tog det som en direkt kritik och som om frågan egentligen var "är du lite dum i huvet?". Fast jag sa ju inte det.
Sen fortsatte hon att byta blöja på sitt barn (jag var i en del där skötborden var).
Sen slog det henne "hjälper det kanske om jag håller honom samtidigt som du duschar?".
"JA!" utbrast jag, kanske lite väl entusiastiskt. Så så blev det. Jag slet med mig närmsta flaska (det visade sig vara schampo, så jag tvättade kroppen också med schampo), duschade i kanske 15 sekunder och sprang sen ut och höll på att slå ihjäl mig.

Knut var lika hysterisk.

Jag hittade ett par trosor. Visserligen inte de nya som jag packat ner, men ändå ett par trosor, det fick duga. Sen kom jag inte längre. Jag fick helt sonika sätta mig och amma, nästan helt naken, med allt mitt shit utspritt över en tio kvm stor radie (precis vid dörren).
Lite då och då kom det in folk (jag satt så att det var fri insyn rakt på mig) genom dörren och jag fick be om ursäkt för katastrofområdet och säga "vi har haft lite kris". "Ja, vi har hört det" sa några. Det verkade som om de hade stått utanför och väntat på att det skulle gå över, vrålet.
Det här med att komma in och hjälpa till... not so much.

Så efter att ha ammat i en halvtimme tänkte jag att nu borde han i alla fall inte vara totalhysterisk och provade att lägga ner honom. Han var ungefär lika hysterisk som innan men det la sig efter någon minut. Så jag fick på mig kläder på ett helt nytt och oväntat sätt, slängde ner allting i väskan, oavsett grad av väta eller kladd och gick ut för att amma i ytterligare 45 minuter.
Sen blev han ännu mer arg och jag fick ta honom i selen för att komma hem.
Efter det sov han nästan hela dagen, förutom på kvällen då han blev arg igen.
Det ska bli spännande att se hur det blir nästa gång.

Värt att notera:
Amma precis innan vi går i vattnet
Ta med handduk med huva som man kan hänga på honom så att han inte fryser
Lär honom att duscha
Skit i om man inte får amma i omklädningsrummet
Ta inte med vagnöverdelen in, det blir bara så himla många grejer
Var extremt organiserad med de egna kläderna och memorera var i väskan du har lagt allting
Var extremt organiserad med Knuts kläder och memorera var i väskan du har lagt allting

Slut på meddelandet.

Nu för ett år sedan

För ett år sedan mådde jag otroligt dåligt. Jag mådde dåligt fysiskt, det inser jag nu när allting som påminner mig om höst/vinter gör att jag mår illa, och jag mådde dåligt psykiskt. Det var inte himlastormande lycka på vår gata i stan för ett år sedan, vi kan säga så.
Jag fick missfall den 10 oktober. Märkligt, märkligt att det sätter sådana spår. Om det inte råkade vara så att jag tog ett graviditetstest eftersom jag kände mig lite konstig och om det inte råkade vara så att det där gravtestet visade positivt på den allra tidigaste dagen möjlig så hade jag inte ens vetat om att det var ett missfall. Men nu visste jag det och den tionde oktober ville den lille inte vara med mer. På jobbet bestämde den sig för det. Man vet ju inte direkt om det är ett missfall eller bara nån liten egenhet kroppen har för sig. Men jag hade ingen tid att ringa kvinnokliniken och fråga, för jag hade ett skitviktigt möte på ljusgröna tygstolar sekunden efter. Så jag satt där på yttersta yttersta kanten på stolen och försökte leda detta möte. Det varade i en och en halv timme.
Men det var egentligen inte det där missfallet som jag tänkte på nu, utan det som hände sen. Snabbare än blixten blev jag gravid igen. Eller om det var en tvilling. Till denna dag vet ingen riktigt hur det där gick till, hur man än räknar på det så verkar det ovettigt. Men han som skulle bli Knut han höll sig i alla fall kvar och två chockade blivande men ändå inte-föräldrar blev chockade en gång till.
Dagarna gick och varje dag tog jag mig min promenad till jobbet. Jag gick upp före J, åt min frukost (eller drack min dryck) och gick iväg på femkilometerspromenaden till jobbet. Jag mådde illa. Det enda som hjälpte mot illamåendet var Pressbyråns bullar. Så varje morgon poppade jag in där på vägen, köpte två bullar och tryckte i mig dem på vägen. Det höll mig stången till lunchen, då mådde jag också illa. Alla äter olika grejer på min arbetsplats och plötsligt tålde jag inte lukten av ditt, plötsligt inte lukten av datt.
Det fanns tillfällen då jag satt vid mitt skrivbord med papperskorgen mellan knäna och försökte andas och andas.
Samtidigt var jag ju livrädd för ytterligare ett missfall. Under tiden för den första graviditeten tränade jag på gym. Jag vågade inte lyfta en bok ens nu eftersom jag någonstans i huvudet var helt övertygad om att gymträningen var orsaken.
Nå, varje morgon var det i alla fall samma sak, samma rutiner (jag gillar rutiner) och samma mående. Dag ut och dag in. Jag räknade och räknade ner till 12 veckor då jag skulle kunna pusta ut litegrann i alla fall. Det skulle infalla kring jul och då skulle jag också berätta för familjen. Mycket billig och bra julklapp.

Allt jag gör nu försöker jag göra annorlunda så att det inte påminner om den där tiden. Jag har givit bort en massa produkter och parfymer jag hade då som jag inte klarar av. Jag går ju inte längre min långa morgonpromenad (även om jag skulle vilja) men även när jag är ute på dagen och så kan jag inte gå den vägen jag då gick till jobbet. Jag mår illa av tanken på en specifik gata, konstigt nog.
Saker och ting börjar ändå påminna mig rätt duktigt nu. Ljuset är detsamma, vädret och temperaturen är densamma, känslan är densamma. Denna morgon gick jag dessutom upp helt ensam eftersom både J och Knut ville sova vidare. Att sitta här ensam och tyst medan resten av lägenheten sover, det påminner också om då. Jag har ett gäng stickade tröjor som jag hade för ett år sedan innan magen blev för stor, dessa tvättade jag häromdagen, men likförbannat luktar de ändå som oktober/november 2011.
Jag måste skaffa nya minnen. Helst vill jag inte ens bo kvar i lägenheten, i alla fall inte med samma möbler. Knuts närvaro hjälper lite samt det faktum att jag inte går till jobbet varje dag... men det ligger ändå här i hela kroppens minne och lurar. Tanken på bullar får mig att vilja besöka papperskorgen igen, näringsdrycken känns heller inte som världens mest fantastiska...
Äh. Jag får väl härda ut och skapa nya minnen. Trots allt så var förra året förra året. Punkt.

Ps. Det här med näringsdrycker: jag måste hålla mig till så mycket flytande jag kan p.g.a. den här sjukdomen. Näringsdrycker till frukost och lunch är ganska bra t.e.x Ds.

Fiffigt

Ojijoj. Idag har det varit en riktigt fin dag och natt innan det.
Knut vaknade strax före tre eller om det var strax före fyra, jag vet inte. Jag vet inte för han var så himla lätt att lägga till. Bara lägga dit och smack så hade vi grepp. Sen sov både han och jag till klockan sju. Jag vaknade då, inte han. Halv åtta hade Selma tröttnat på att jag var vaken men inte gav henne mat, så jag fick krångla mig ur Knuts lilla grepp och då vaknade han ju såklart. Han fick lite mer käk, sen mornade jag honom och lämnade över till J i en halvtimme så jag kunde duscha och så. Efter det åt han och pysslade lite till tio över tolv då han somnade. Jag kunde lyfta över honom till sängen och där har han legat sen dess (nu är klockan 14). Jag har således kunnat städa, ordna med papper och fakturor och grejs som man mest bara har hunnit lägga på hallbyrån under de senaste veckorna, städat ur micron, ordnat med disk och diskat disk, laddat tvättmaskin samt KISSAT TVÅ GÅNGER. Så jäkla nice.
Igårkväll räknade jag ut att jag i snitt ammar femton gånger på ett dygn och det är i snitt 20 minuter per gång. Det blir ett antal timmar som jag sitter och ammar under min vakna tid, men det är ändå 19 timmar som jag inte ammar. Vad gör jag då?
Sover är väl en grej, det brukar vara sömn i fem plus två timmar på natten, men det är fortfarande tolv timmar som jag faktiskt inte ammar på. Jag äter kanske, men jag lägger inte många sekunder per dag på det. Max 1,5 timme skulle jag säga. Kvar har vi då tio och en halv timme. Duschar och gör mig i ordning för dagen, det brukar ta 45 minuter, samt gör mig i ordning för kvällen, det brukar ta en halvtimme. Nio timmar och en kvart har vi då kvar.
Promenad, en bra dag två timmar om dagen, give or take.
Det är fortfarande sju hela timmar som jag inte har någon aning vad jag gör med. Leker med Knut, byter blöja... sitter och har honom sovandes på mig (det brukar vara det sättet han sover på när det bara är han och jag).
Konstigt.
Men idag har jag i alla fall haft minst två sammanhängande timmar då jag kunnat göra grejer, och det är lite skillnad mot tio minuter här och en kvart där.
Fiffigt.

V

Den här helgen har varit idel segrar, jag kan knappt räkna dem alla. Jag kan absolut inte återge alltihopa i kronologisk ordning för jag vet knappt vad det är för dag just idag och än mindre vad jag gjorde för två dagar på morgonen. Men vad jag i alla fall kan berätta är att jag klarat att backa ut ur vår övertighta parkeringsficka i garaget. Herreminje så trångt det var, men jag klarade det på första försöket, långsamt. Så yey! (Det här är alltså första gången jag har kunnat köra min bil sen jag köpte den i påskas, först var magen för stor och sen har jag haft för ont för att våga)
Uppförsbacken ut från garaget rakt ut på en trottoar på Möllan var heller ingen enkel sak i mitt huvud. Jag tänkte att jag säkert skulle meja ner någon liten förvirrad sak där ute, men det gick så bra så.
Sen körde vi lite. Det regnade. Torkarbladet var trasigt precis i ögonhöjd för mig. Jag böjde mig ner, sträckte mig upp men det var fantamig omöjligt att se ordentligt. Det där torkarbladet ska bytas.
Vi åkte till tråkiga Usports och J blev mycket glad för han hittade bra grejor. Sen gick vi in på Mediamarkt och kollade runt lite. Jag vill ha en ny tv, men det blev ingen sådan.
Igår körde vi lite mer och då körde jag ner i garaget och IN i fickan. Det var ju ungefär femtusen gånger svårare, men jag klarade det också med J:s hjälp och en backning. Men jag var helt säker på att jag skulle fastna på tvären och inte våga köra varken bakåt eller framåt av rädsla för att skrapa i sidan (vi har en betongvägg på ena sidan och en betongpelare på andra).
Det där måste jag träna på så jag behärskar det utan att behöva mixtra så mycket, men ändå.

Nu börjar Knut låta lite missnöjd. Jag har f.ö. också klarat att duscha, morgongreja, sminka, klä mig, äta frukost och skriva detta inlägg med honom i sittern.
Också seger.

Dance the night away

Tio i fyra vaknade Knut för sin nattamning. Han fick mjölk både från bröst och flaska eftersom vi igår natt tinat lite för mycket bröstmjölk och jag inte ville att den skulle förfaras. Allt detta meck med ditt och datt (istället för att bara lägga honom vid sidan om mig i brösthöjd och sedan somna om) gjorde att jag vaknade lite mer. Sen sprakade Knut så jag fick byta blöja, när jag gjorde det kissade han fontän och blötte ner sin pyjamas. Så jag fick byta jamis.
Nybytt på både blöj- och jamisfronten la jag tillbaka honom i hans säng, mig själv i min och blundade.
Då började det.
Host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host, host.
Nu är klockan tio i sex, jag ligger i soffan istället för att inte väcka familjen.
Det fungerar sådär eftersom J blev bekymrad för mig och gick upp och gjorde te.
Innan han kom ut låg jag och grät i soffan eftersom jag så gärna vill sova, i sovrummet, tillsammans med Knut och J.
Nu när jag har druckit mitt te kan jag konstatera att jag hostar mycket mindre.
(Hur fungerar det där egentligen? Man har ju rosslet i luftrören, inte matstrupen. Hur kan te som man dricker göra någonting med luftrören?)
Så jag går väl och lägger mig igen... har jag tur så får jag en kvarts sömn innan Knut vill ha mat igen.

Virus

Knut har fått ett virus i magen. Inget allvarligt verkar det som. Han är inte slö eller skrikig men allt han får i sig passerar mer eller mindre utan att passera gå och han blir ständigt hungrig. Igår och inatt har vi fått mata betydligt mer än vanligt. Och det fortsätter nu. Han kan inte komma till ro och sova utan ligger bara och viftar och kvittrar lite smått missnöjt. Han skriker inte, men han är kymrad.
Så vi avvaktar och iakttar och hoppas att han får sova snart. Igår sov han en ynka timme på hela dagen. Inatt somnade han halv tolv, vaknade två, fick käk och sov sen till 6! Sen vaknade han strax före åtta, åt från överfulla bröst, pysslade lite och tappade humöret kl 10 och får nu mat igen.
Det går åt blöjor...
Men det går nog över. Lille Knut.

Location:Falkenbergsgatan,Malmö,Sverige

Roar mig

Jag har roat mig med att fylla i Knuts små uppgifter i en liten tabell så att det har blivit en liten graf av det. Här är hans längd. Håll i minnet att det inte fördes in någon längd de tre gångerna som följer på hans födelsemätning. Han växer och frodas.
Ni måste klicka på bilden för att se detaljer mer tydligt.

Jahaja

För tredje gången sen snittet har jag lyckats göra illa mig på sådant sätt att jag inte kan röra mig normalt. Jag måste ha sträckt på mig en gång för mycket inatt för jag har vaknat flera gånger av att det har gjort ont precis där där det har gjort ont två gånger förut, långt inne i snittet. Antingen i musklerna eller livmodern.
Sist så blev det värre, och sen gav det sig. När det var som värst ville jag gråta litegrann mest hela tiden. Så nu är strategin att jag ska hålla mig så jäkla still och så kanske det bara läker denna dag. Så nu är J och Knut ute på sin söndagspromenad, UTAN MIG!
Mitt hjärta går i bitar. För att inte tala om hur otroligt uttråkad jag är.
De gick för tio minuter sedan.
Knut var glad.
Nu är glada Knut med J och inte med mig.
Depp.
Jävlaskithelvetesåterhämtningsomtarsåjävlalångtidjagvillfandödanåt.

Ser så ut

J: har någon slagit sönder alla hans saker och snott alla hans pengar?

Location:Ystadsgatan,Malmö,Sverige

Reflektion

Jag har fått några väldigt oväntade lyckönskningar, gåvor, hälsningar och bara allmänt intresse sen Knut kom. Kvinnosläktet alltså... Jag har aldrig varit med om en sådan förstsystring som den jag upplevt efter det att det blev känt att jag var gravid och sen efter förlossningen. Jag har inte upplevt ett enda oönskat råd utan allt har varit väldigt matnyttigt. Jag kommer på mig själv också med att ge ut mitt nummer till andra nyblivna mammor som har det svårt, eller skänka bort en massa kläder som jag aldrig tidigare skulle ha gjort.
Jag förundras när kompisars mammor frågar mig hur Knut mår... En kvinna som jag aldrig har träffat. Eller när kompisars mammor går och handlar och skickar presenter. Eller när kusinen jag inte träffat på 25 år skickar presenter på posten. Eller när gamla gymnasieklasskompisen skickar ett halvdussin paket.
Jag är så tacksam över att det finns ett intresse. Det KÄNNS stort det här jag har åstadkommit. Det känns gigantiskt och enastående.
Det bekräftas av att bekanta man haft länge plötsligt dyker upp och blir mycket viktigare, för att vi delar denna svåra och magiska erfarenhet.
Men det finns lite smolk i den här bägaren och det är de "medsystrar" man har som istället för att uppmärksamma detta och erkänna dess storhet drar sig undan och bara dyker upp till ytan med krav om att någon annan kan passa Knut så jag kan bli som vanligt igen.
Det är smolket. Det blev kristallklart idag när jag fick frågan från mamma Gustafsson om hur Knut mår - henne har jag aldrig träffat. Kontrasterna. Vill man visa välvilja gentemot mig måste man intressera sig för Knut. Det är bara så. Jag menar inte att man ska bygga upp en Knuthelgedom men år 2012 är det vansinnigt enkelt att visa att man bryr sig - och det är ju det så många gjort.
Världen har blivit en varmare plats sen Knut kom. En varmare och enklare plats.
Plötsligt har man sina prioriteringar väldigt klara för sig.

Location:Falkenbergsgatan,Malmö,Sverige

På Möllan

Kände han inte själv, dansken som ställde sig här, att han var väldigt unik?



På den här gatan är det parkeringsförbud.

Det här är långt ifrån de värsta försyndelserna här på vår gata i stan. Det händer rätt ofta att folk bara ställer sig med bilen mitt på trottoaren. Eller vägen. Eller på tvären över allt.
Ja.
Det är bra när man är ovan fickparkerare.

Knut har varit så himla snäll idag och sovit som en stock i vagnen. Han vaknade i hissen som vanligt men sov sen lite mer.



Det här är den första bilden jag på något sätt kan se lite likhet med mig.
När han är trött.

Location:Falkenbergsgatan,Malmö,Sverige

Verkligheten

Vi har varit på bvc nu. Knut har vuxit EN enda cm. Men han följer sin kurva, han ska tydligen inte växa mer, och dessutom hade han lite att ta av från förra gången i fråga om utveckling så det är lugnt. Han börjar närma sig fem och ett halvt kilo, vilket är precis på medelkurvan. Han är lång och smal med ett stort huvud, en oliv på en tandpetare helt enkelt.
Sen hade vi ett mammasamtal, och jag och bvc-sköterskan. Jag fick fylla i ett papper och stryka under hur hålögd jag var och så. Inte så särskilt, men det är klart, ibland bryter jag ihop och får för mig att jag är den allra värsta mamman på denna jord.
Men jag fick några svar:
Anledningen till att J kan lugna Knut bättre än jag är att jag luktar mjölk. Jag ger alltid upp och tar fram bröstet, och det fungerar alltid. Hon sa att det vore konstigt om det inte var så. Knut glömmer mat om han kommer till J, förutsatt att han inte är hungrig.
Jag är inte världens sämsta mamma och det är inte ovanligt att mammor hovrar över papporna och att papporna inte ens tror om sig själv att klara byta blöja, klä på eller ens hålla. Inte så konstigt om mammorna hovrar... vilka mammor gör så? Vilka mammor kan inte lita på att deras partner kan ta hand om det gemensamma barnet?
Jag skickade iväg J och Knut inför samtalet och de gick ut lite på stan. BVC-sköterskan sa att det inte var så vanligt att mammor gjorde så...
Oj.
Jag ska nog bara hålla käft om allting hädanefter, för jag har inte ens fattat att "jag har det ovanligt bra" med en partner som jag litar på...
Kära nån.
Jag är helt väck.

63

Morgonamningen innehöll ett blogginlägg som jag författat så fint. Men si det försvann från den här "världens bästa appen". Den är det fortfarande, men det var en irriterande bug som gjorde att man blev av med det skrivna om man försökte fota och lägga in en bild mitt i författandet. Men nåja. Det var inget "Röda rummet" jag hade författat, så jag ska nog hämta mig.
Kontentan var att det funkar bra för Knut att sova i egen säng, han somnar snällt där efter en tids nappkorrigering. Sen sover han där, en stund, och vaknar när han vill ha nattamat. Det har han de två senaste nätterna velat ha tjugo över fyra. Märkligt att han är sådär på klockslaget. Han är som moren hans, hon gillar också rutiner. Men han ändrar dem säkert... det blir säkert skit och skrik och kolik och han kommer säkert att nita mig också.
Eller inte. Eller så blir det så. Det är skitsamma nu. Just nu somnade han snällt i sin säng och sov en god del av natten.

Idag ska jag till farbror doktorn. Ett av alla dessa postpartumbesök. Imorgon är det bvc för första gången på en månad typ, då ska det bli väldigt roligt att se om Knut har vuxit mer på längden. Han känns rätt lång för mig, men jag är ju bara en tvärhand själv.

Ja, alltså, jag ber om ursäkt för det ointressanta som jag skriver nu. Jag var mer inspirerad förut imorse.

Just ja, jag konstaterade också att Knut fyllde två månader igår och nio veckor idag. Konstigt, tänker ni, två månader är ju åtta veckor. Jo, men fyra veckor är 28 dagar och de kalendermånader han fyller fyller han på den 9:e varje månad. Egentligen är han 63 dagar gammal och således nio veckor. Jag gissar på att han är lika många cm lång som han är dagar gammal.

Instrument

En klassiker i ny tappning: Knut spelar instrument.

Location:Falkenbergsgatan,Malmö,Sverige

Om ni undrar

Jag är så himla less på min lugg, men erkänn nu. Var sanningsenliga: visst ser jag ut som en dum fan (OBS ej särskrivning) utan lugg?



Om ni undrar varför jag kan blogga så mycket så är det för att Knut somnat om.



Om ni undrar varför jag har skor på mig inomhus så kan jag meddela att jag går in mina nya svinsköna (behöver egentligen inte gås in, jag testgår) höst och vinterskor. Köpta på affären Bekväma skor här i Malmö. Inget himla ortopedmärke för det, de har bra grejer, men allt är noga utvalt för sin bekvämlighet.
Jag kör på den affären uteslutande framöver, de har nämligen hela registret. Party, vardag, kallt, varmt, väta, promenad... Dessa är skitbra.



Om ni undrar varför jag inte skrivit mer om pedalhinken kan jag meddela att det är för att den kom först igår.



Frid och fröjd.

Location:Södra Parkgatan,Malmö,Sverige

Utveckling

Knut verkar ha lärt sig något inatt. Han vänder sig efter allting när jag bär omkring med honom och verkar vilja stanna och kolla på allt. Sen gör han ljud jag aldrig förut har hört. Små utrop på olika nivå som inte betyder att han är ledsen, det verkar mest som om han tycker att det är kul att testa rösten.
Så jäkla coolt.

Dräkten är en gåva från snälla K. Så himla fin!

Rossel

Jag är rätt så rosslig idag. Jag hoppas att det går bort under morgonen. Framför allt hoppas jag att de antikroppar mot denna förkylning som jag bildar går direkt ut till Knut så han inte får detta alls. Kanske lite orealistiskt.
Han har velat äta vid fyra, sex och sju denna natt och morgon. Han åt mycket fånigt vid sex, bara en liten stund och sen somnade han, så det var väl det han insåg kl 7.
Tramsig.
Själv hade jag gärna sovit alla de där klockslagen men man kan inte få allt.

Idag är det föräldragrupp. Ska man gå förkyld? Det lär ju inte uppskattas skitmycket... Jag får se.

Andra roliga rapporter från livet: inga.