Reflektion

Jag har fått några väldigt oväntade lyckönskningar, gåvor, hälsningar och bara allmänt intresse sen Knut kom. Kvinnosläktet alltså... Jag har aldrig varit med om en sådan förstsystring som den jag upplevt efter det att det blev känt att jag var gravid och sen efter förlossningen. Jag har inte upplevt ett enda oönskat råd utan allt har varit väldigt matnyttigt. Jag kommer på mig själv också med att ge ut mitt nummer till andra nyblivna mammor som har det svårt, eller skänka bort en massa kläder som jag aldrig tidigare skulle ha gjort.
Jag förundras när kompisars mammor frågar mig hur Knut mår... En kvinna som jag aldrig har träffat. Eller när kompisars mammor går och handlar och skickar presenter. Eller när kusinen jag inte träffat på 25 år skickar presenter på posten. Eller när gamla gymnasieklasskompisen skickar ett halvdussin paket.
Jag är så tacksam över att det finns ett intresse. Det KÄNNS stort det här jag har åstadkommit. Det känns gigantiskt och enastående.
Det bekräftas av att bekanta man haft länge plötsligt dyker upp och blir mycket viktigare, för att vi delar denna svåra och magiska erfarenhet.
Men det finns lite smolk i den här bägaren och det är de "medsystrar" man har som istället för att uppmärksamma detta och erkänna dess storhet drar sig undan och bara dyker upp till ytan med krav om att någon annan kan passa Knut så jag kan bli som vanligt igen.
Det är smolket. Det blev kristallklart idag när jag fick frågan från mamma Gustafsson om hur Knut mår - henne har jag aldrig träffat. Kontrasterna. Vill man visa välvilja gentemot mig måste man intressera sig för Knut. Det är bara så. Jag menar inte att man ska bygga upp en Knuthelgedom men år 2012 är det vansinnigt enkelt att visa att man bryr sig - och det är ju det så många gjort.
Världen har blivit en varmare plats sen Knut kom. En varmare och enklare plats.
Plötsligt har man sina prioriteringar väldigt klara för sig.

Location:Falkenbergsgatan,Malmö,Sverige