Agenda

Det är den 15e maj idag. Det betyder att det är en (1) månad kvar till jag slutar jobba. Jag slutar nämligen den 15 juni - om nu någon har missat det.
Festligt blir det då.

En ny grej provades imorse. Jag badade och duschade igårkväll och således inte imorse. I och med det kunde jag (eller nåja, jag och jag...) ta på mig stödisarna innan jag gick upp. Jag slapp således morgonsvullna fötter och stickningarna som alltid kommer när man först går upp. Väldigt trevligt må jag säga.
Jag kanske får köra på den strategin framöver.

Igår fick jag vara på sjukhuset mest hela dagen. De passade på att kolla allt möjligt när jag ändå var där, så nu vet jag att moderkake-, navelsträng och egna kärls flöden är finfina, blodvärden är ok (utom protein), blodtrycket var när jag kom in 130/90 men efter att jag legat och vilat med CTG på magen x2 120/90. Syreupptagningsförmåga på mig är något lite lägre än kanske det allra mest vanliga, men det hade antagligen att göra med de upptryckta lungorna. Plutten verkar må bra, hjärtat slog och slog. Under tiden jag låg med CTG skulle jag trycka på en knapp varje gång jag kände honom röra sig. Klockan var vid det här laget ungefär halv tolv och då brukar han alltid sova, så jag hade inga större förväntningar på det. Men det kom några pet då och då, vända-sig-i-sömnen-pet antagligen. Sen vaknade han. Det rådde inget tvivel om det. Pet, vänd, snurr, bök och hans kurva steg upp i himlen.
Han hade många saker att göra då, var tydligen budskapet.

Följden av denna dag på sjukan är att jag ska till bm varje vecka samt att ev överburenhetskontroll kommer att tidigareläggas en vecka. Dessutom ska en remiss skickas till narkosläkare för att kolla så att jag kan tåla narkos.
En annan följd var att jag missade ett möte jag själv skulle hålla i på jobbet. Efter lite roddande gick det väl finfint med det där mötet utan mig, problemet är bara att nu vet hela min arbetsplats om att jag var hos läkare och att jag inte fick gå utan blev kvarhållen, på självaste sjukhuset. Stor dramatik, låter ju det som.
Vilket det ju inte var.
Jag hoppas att det inte blev allt för mycket uppståndelse. De flesta på mitt jobb är så snälla och omtänksamma och varje gång jag har varit sjuk i förkylning eller så, sen jag blev gravid, har de hört sig för så att jag är ok.
Snällisar.

Igår drabbades jag av en väldigt stark känsla av att jag ville vara ifred. Det är mycket möjligt att sådana där känslor kommer oftare framöver och då kommer det kanske vara lite småsvårt att få tag i mig och jag lär inte blogga heller. Jag vet inte varför men jag tänker nu hädanefter följa de känslor jag har och leva därefter. Så bli inte oroliga om sådana tillstånd inträffar, skulle något viktigt hända så hör jag av mig.

Nu: jobb.