Det här med att räkna ner

Imorgon är det söndag. Ljuvligt. Jag gillar söndagar väldigt, väldigt mycket.
På måndag är det måndag. Sen tisdag. Sen onsdag. Sen torsdag och då slutar mina elever som går i tvåan och det är en hel del... det kommer att bli gråtkalas som bara fan för vissa av dem har jag haft i tre år. Det ligger i sakens natur ifall man har vissa bekymmer med skolgången att man kanske måste gå om ett år på gymnasiet.
Så buhu.
Foglossningen nu går inte att ta miste på. Jag känner precis var det börjar luckras upp och det är inte särskilt skönt, även om ischiasen var värre. Fogarna kommer säkert att bli värre, jarå.
Min barnmorska går på semester till midsommar, så hon kan inte följa mig till slutet. Det är lite synd men jaja. Jag får gå till hennes ersättare ett par tre gånger kanske för att kolla blodtryck och så. Sånt är det.
Fredag finns ju också, då ska jag också jobba - min sista dag.
Jag ser jättejättemycket fram emot att jobba min sista dag. För några veckor sedan tyckte jag att det inte fanns så mycket kvar av mig att jobba med, men nu är det verkligen så. Varje gång jag reser mig är det pust och stånk, varje gång jag ska flytta stolen närmare en elev, stå, gå, hänga, prata, koncentrera mig.. shit.
Jag satt med en elev häromdagen och plötsligt utbrast hon "det känns som om det är skitjobbigt för dig att hjälpa mig".
Jag frågade vad hon menade och då sa hon att det hördes lång väg att jag inte kunde andas som en frisk människa.
Så trots att jag verkligen aldrig säger något inför eleverna så märker de ändå att jag är på sluttampen, i alla fall vissa av dem.
Ganska många "oj vad du ser trött ut" har jag fått de senaste dagarna på jobbet, framför allt efter lunch eller direkt på morgonen. Jag har en liten period där mellan 10-12 som jag är ganska högfungerande, sen efter lunch så är det inte så bra längre.
Därför är jag väldigt glad över att det är söndag imorgon och att jag bara har måndag, tisdag, onsdag, torsdag och fredag kvar.
Tack för mig.