Jag, jag, jag

Inatt började jag att gråta. Oklart varför. Jag var så trött, kunde inte andas, låg obekvämt och hade inte ro att slappna av eftersom Clovis var på garderoberna och skulle hoppa ner på okänt sätt och jag kunde inte flytta mig snabbt nog. Inte alls egentligen.
Varje gång jag flyttar mig på något sätt är jag rädd att jag ska bryta handlederna eller att någon del av kroppen ska gå ur led.
J jobbar inte just nu och det uppehöll jag mig i tanken vid himla länge inatt. Varför måste JAG jobba och inte han? Varför måste JAG gå upp kl 6 och han kan ligga kvar? Är det verkligen kosmisk rättvisa när det är JAG som är så trött, JAG som inte kan gå på trevliga kvällspromenader, JAG som måste upprätthålla någon typ av yttre fasad trots att jag bara vill sova, eller i alla fall inte ha några krav på mig?
Men så är det, och så fungerar min hjärna: jag jag jag.
Jag har TRE ärenden efter jobbet idag som jag måste göra. Jag vet inte om det är bättre att ha alla på en dag, eller sprida ut dem över flera dagar... nu provar jag i alla fall detta så får vi se. Detta är alltså borträknat att jag ska till barnmorskan mitt på dagen samt någon gång köpa mig ett busskort.
Så det är möjligt att jag börjar gråta igen i eftermiddag när allting är avklarat.
Todeloo så länge.