Morgon på tisdag

Idag har jag inte så mycket tid som vanligt, eftersom jag har alla-hjärtans-dag-firat J.
Snart får jag bege mig till jobbet och ingen tid för avslappning här inte.

Igår tror jag att jag kanske kände lite fladder två gånger... men det kändes inte lika säkert som förut. Jag får se på fredag helt enkelt.

Jag har fått en infektion och ska nu äta antibiotika. Det gillar jag inte allt för mycket och inte heller det faktum att jag var tvungen att be och böna om svaret på proverna. Hade jag inte ringt så hade jag nog inte fått besked om detta. Nåväl. En veckas antibiotika har väl förhoppningsvis inte dödat någon.

Annan rolig grej nu är att jag är så sanslöst ful som man kan vara just nu. Inte nog med att min vinterjacka ser ut som om jag ska ut på fjället anno 1998, mina vinterskor är på lagning så jag måste gå omkring med dumma jumpadojjor och frysa om fötterna. Det var väldigt passande att mina skor skulle gå sönder precis dagen innan det kom snö som sedan låg kvar. Fan vad jag hatar Mjus och Håkanssons, ni gör/säljer DÅLIGA skor.
Men det är inte deras fel att jag ser ut som hell. Jag har dåligt grundmaterial helt enkelt.
Jag ska rulla in mig i en matta och lägga mig i en baklucka eller något.

Igår sa en av mina elever att han skulle köpa ett slott till min bäbis. Det värmer lärarhjärtat. Himla rart.

Dagarna och rink

Jag har massor med saker att räkna ner till... det borde kanske finnas delmål? Dessutom ska vi till Kanarieöarna (om det inte vulkanutbrottar bort sig) den 27:e december. Innan dess har vi första advent, julskyltning, lucia, självaste julen och annat smått och gott. Men skit i det. Nu sätter jag räknaren på dagen då jullov inträder, så räknar vi tillsammans ned mot det. 45 dagar kvar nu, 32 riktiga arbetsdagar och en avslutningsdag, tolv helgdagar så jag får sovmorgon och slapphet. Sen har jag i och för sig några inlämningsuppgifter till juridiken under den tiden så jag gissar att jag egentligen får skala bort en handfull av de där slappa lediga dagarna.
Men ändå.
Det känns bra med bara 32 arbetsdagar och en avslutningsdag som betyder tidiga uppgångar. Har jag tur så kanske jag får någon mild liten sjuka som bara visar sig med en tiondels grads feber och svår smittrisk så jag måste vara hemma några dagar... Det vore något.
Inte för att jag har något emot mitt jobb, det har jag verkligen inte, men det är också väldigt trevligt att inte vara låst mellan åtta och halv fem utan att ens kunna göra telefonärenden eller något annat som man måste göra på vardagar.
Klippa mig t.ex. när ska jag göra det nästa gång?

Jaja. Nu säger jag hejdå till höstlovet och tar ett djupt andetag inför den stundande terminshalvan vars start inträder imorgon. Det ska bli roligt. Ändå.

Det här med Grekland, det här med Idol och Så mycket bättre, det här med det här paret som blev anklagade för att utnyttja sitt (sina?) barn, det här med hockespelaren som fick spö och det här med hästen som dog: inte så särskilt intressant.
Och det är allt allt handlar om. Tycker inte journalisterna själva att de är lite enformiga?
Voj voj.
Nu: säng. Godnatt.

Våld mot tjänsteman

Ok. Här kommer ett ganska ytligt inlägg. Håll till godo, eller skit i att läsa, ni får göra precis så som ni vill.
Någon gång ska jag skriva ett stort antal tecken om varför det är ok att vara ytlig, speciellt för mig, men inte nu.
Jag har en nagelkvinna som fixar med mina naglar. Inget överfancy, jag är inte så förtjust i franska naglar eller så, men hon håller dem starka tack vare gel. Detta behövs eftersom jag ständigt har svaga naglar p.g.a. ätandets läge. Så denna kvinna var först Sassa, som gjorde ett strålande bra jobb. Sassa blev sjukskriven och slutade sen. I hennes ställe kom Emma. Emma gjorde om möjligt ett ännu bättre jobb, men förra gången jag var där visade det sig att hon skulle sluta i oktober. Orsak oklar men hon har säkert sina skäl. Mycket synd. På lördag har jag en tid med henne, men imorse fick jag följande sms:

"Hej. Jag har blivit sjukskriven och vet inte när jag är tillbaka. Därför måste jag avboka er. Hör av mig när jag vet mer. Mvh..."

Happ. Ni som har gel på naglarna vet att det inte ser så bra ut efter fyra-fem veckor och jag var tvungen att åtgärda detta i dagarna.
Så jag ringde till det ställe som jag redan utsett till ersättare då Emma slutligen slutat. Stället var stängt men telefonsvararen lovade att ringa upp, vilket nagelbyggaren Diana också gjorde. Hon hade tid, den 12 sep. Det är lite mer än en månad till den 12 sep och det går inte. Man kan inte låta fem veckor gamla naglar gå ytterligare fyra, då blir det "En ding ding värld" av det hela. Så jag kollade här i krokarna. Jag vet att det finns ganska många mer eller mindre sunkiga ställen här i krokarna och antog att jag skulle hitta ett. Sagt och gjort, jag ringde och fick en tid redan idag, 14.45.
Aj aj aj.
Bokstavligt alltså.
Den här kvinnan filade ner mitt gamla gel och mina naglar så att jag började blöda av att nagelbädden tittade fram. Sen blödde jag av att hon filade sönder nagelbanden. Sen brände det helvete under lamporna, antagligen p.g.a. att jag inte hade någon nagel kvar och att gelet kokade och stelnade direkt på bädden. Sen var hon klar. Emma brukar ta 60-70 min på sig, den här kvinnan tog 20 minuter. Hon var väldigt barsk och snabb och verkade ohyggligt stressad. Förklarligt, eftersom hon hade tryckt in mig på en tid som hon egentligen inte hade.
Jag vet inte om jag ska tacka eller gråta? Därför skriver jag inte ut företagets namn här. Men om någon malmöbo läser detta och funderar på att göra sina naglar vet jag vart ni inte ska gå, för allt i världen. Eller i alla fall till vem ni inte ska gå.
F.ö. var naglarna inte filade, sylvassa i hörnen och flikiga. Det första jag gjorde när jag kom hem var att fila ner dem så att jag inte skulle skada någon.
Inte imponerande.

Matt och glad

Den uppmärksamme läsaren har märkt att jag har haft några problem med min hy under den senaste tiden. Det har varit glans, glans, oljefett och elakheter in absurdum. Jag har noterat en sak som ingen av de tre hudterapeuter jag rådfrågade i måndags vill kännas vid och det är följande: när jag åker mellan norr och söder, så som jag gjorde i förra veckan, exploderar fejset av finnar, speciellt kring munnen och på hakan. Alla hudterapeuterna såg helt oförstående ut och sa bara att ett sådant fenomen som luftombyte hade de minsann aldrig hört talas om. En driftade sig till att säga att det var hormonellt det där med finnar på hakan och runt munnen. Jaha. Men jag vidhåller ändå att det har med resandet att göra för under alla mina år här nere har jag kunnat notera det. När jag först flyttade ner fick jag en acneexplosion utan dess like, samma med min rumskamrat som också flyttade ner från norr. Jag minns detta för jag trodde att det var de enorma föroreningarna i storstan. Sen gav det sig. Sen var vi hemma till jul, ett halvår senare, ny explosion. Sen gav DET sig och så har det hållit på och så även denna gång.
Jag var ju bara uppe i en knapp vecka så finnarna hann inte riktigt acklimatisera sig och dö, istället dog de snällt och som på kommando när tåget rullade in på Triangeln här i Malmö.
Kanske blir jag lite hormonstinn när jag byter ort? Eller är det att jag föryngras tio år när jag kommer till orten där jag spenderat mina första nitton levnadsår?
Nå.
Glansigheten är kvar. En tripp till apoteket och tre hudterapeuter senare har jag hittat medel som nog skulle kunna råda bot - i alla fall om man får tro prissättaren. Slutligen satte jag sprätt på ett presentkort på The Body Shop och inhandlade ett puder som påstått ska matta ut nunan. Så nu är jag matt och glad.
Psykofarmaka verkar inte behövas heller.