Rävsaxen

Kära Bullen,
Jag bor i en lägenhet där alla fönster vetter åt ett och samma håll. Jag är dålig på väderstreck, så jag har ingen aning om vilket det är, men det är i alla fall det från vilket solen skiner från ca 12 på dagen till fem på eftermiddagen. Dessutom skiner solen i en sådan vinkel att den blir skarp på något konstigt sätt, rakt in i ögat. Märkligt är vad det är.
I alla fall. Om somrarna så kan man inte leva utan att ha alla fönster öppna, vilket i sin tur leder till att ljudet från gatan väcker små Knutar och plågar oss vakna varelser.
Jag önskar mig ett boende där det är tyst och lugnt, tack. Gärna ett där det luktar skog eller i alla fall natur och ett där Knut kan gå ute utan att man varje meter måste banna honom eftersom han undersöker en fimp/hundbajs/kanyl/trasig flaska etc.
I helgen var vi och tittade på ett hus som var helt gudomligt, tyckte jag. Det var så fint, bra och fint och bra. Det låg så tyst och lugnt, samtidigt som det fanns grannar och stad och grejer inte så långt därifrån. Jag hade haft lika nära till jobbet där som jag har här och ja... det var helt enkelt så HIMLA FINT.
Men jag och J är inte vanliga. Vi tjänar inte pengar som vanliga folk. Jag tjänar en yttepyttelön eftersom jag i min ungdom varit hjärndöd och valt ett idiotiskt yrke med en skyhög studieskuld.

LR o co. skanderar att man ska ha minst 30 000 kr i ingångslön som gymnasielärare.... hahahahaha. Kommer jag upp i 30 000 kr innan jag dör så är jag fan lycklig.
Ni vet inom lärarbranschen så finns det ingenting som heter inflation, här är ekonomin helt stilla och så har det varit i x antal år. Sen att vi lär ut det här inflationstjafset, det är lite som bizarro-world.

I alla fall: jag borde kanske byta jobb, till något helt annat, för att kunna vara konkurrenskraftig bland bankerna? Jag vet några utbildade lärare som har bytt jobb till reklambranschen och det fascinerande där är att alla har varit män i 30-40-årsåldern. Inga kvinnor. Kvinnorna blir kvar.
Varför?
Därför att män uppfostras med en TRO på sig själva, en tro och en förtröstan att de KAN om de bara VILL, de ska våga därför att de kan, de är ju trots allt män. Normen, det som det borde fungera för.

Jag borde också tro på mig själv, jag har väl ingenting att tvivla på. Jag har ju som sagt skyhöga studieskulder som borde visa att jag inte är helt oduglig, för att inte tala om mina år som lärare som nu börjar bli några stycken, och det faktum att jag är som folk är mest och folk i allmänhet brukar klara grejer.
Men jag tror inte på mig själv och jag tror inte att jag kan klara något jag inte är utbildad för, så jag sitter nu med ett jobb som är dåligt betalt där banken tänker att det finns roligare folk att hjälpa med finansieringen till ett hus och har liksom ingen väg ut.

Kära Bullen, vad ska jag göra?

Vänliga hälsningar,
Hon som skrev brevet.