Gnället

Jag är på exceptionellt dåligt humör just nu. Jag har inga ställen att surfa till.
Jag har varit på en utbildning hela dagen idag och det har känts som om jag inte kunnat kolla tidningar och bloggar och grejer alls som jag brukar. Så kommer jag hem, läser några tidningar och bloggar och inser följande:
1. Folk är ju fan dumma i huvudet.

Kan det sluta vara tema banta, tema vara duktig, tema träna, tema vara miljömedveten, tema POLITISK JÄVLA KORREKTHET.

Jag orkar inte. Jag hinner inte.
Hur fan HINNER folk?
Varför bryr sig inte folk om att deras barn kan störa andra?

Alla ba "jag har varit där och där, inga problem, sonen/dottern var visserligen odräglig, men jag kunde hantera det" yadayadayada.

JAG, i en sådan situation, skulle få hjärnblödning och dö på fläcken om Knut drällde omkring och rev sönder saker, störde folk eller bara var allmänt högljudd. Jag förstår att man vill göra ditten och datten även när man får barn, men ibland kanske man måste tänka att det inte är lämpligt, med tanke på att man förstör upplevelsen för sina medmänniskor.
Nästan alla förstår att en bebis är jobbig och svår att få ordning på, men man MÅSTE inte acceptera att föräldrarna släpat med dem överallt därför att de vill leka twenty-something till varje pris trots att det inte på något sätt är någon nyhet att barnet har anlänt.

ELLER så är problemet mitt alldeles egna. Det är jag som är överkänslig och dör en smula varje gång jag får en åthutning för Knuts räkning. Det har inte hänt så ofta, men det har hänt och jag glömmer det inte. En gång var det på affären och en annan gång i väntrummet på vårdcentralen. I väntrummet sprattlade Knut med benen och prassliga regnbyxor vilket i det tysta väntrummet hördes väldigt mycket. En kvinna bad mig att se till så att han inte väsnades så mycket. Fast först hade hon förstås blängt på oss riktigt länge med en blick som i princip sa att vi var idioter som inte fattade att det störde att han prasslade med benen.

Jag tycker att sådana situationer är skitjobbiga och det har jag gjort från början. Därför hade jag väldigt svårt för amningsperioden, eftersom jag upplevde det som om jag var fånge i mitt hem.
Så läser jag om alla er flexibla mammor som bara klarar allt och löser allt och inte har några orosmoment överhuvudtaget och tänker att ni kan fan ta er i röven.

Eller så är det min neurotiska läggning som ska göra det.
Skit.