Om att vara lärare

Mina elever är fantastiska. Mer eller mindre, men alla är fantastiska. Nästan alla har någon annan kulturell bakgrund än den jag har. Eller rättare sagt: alla har det. Jag har elever som kommer från Afganistan, Kina, Peru, Danmark, Palestina, Ungern, Spanien, Portugal, Indien, Grekland, Rumänien, Somalia, Elfenbenskusten, Iran, Turkiet, Polen och säkert något annat land också som jag har glömt.
Jag har exakt noll elever som är helsvenska. Jag har någon som kom till Sverige som månadsgammal, men denne har vuxit upp i en familj där hemkulturen var mycket närvarande.
Nå: i alla fall.
De är så roliga och jag lär mig så mycket. De är så uppihejsan över att jag någon gång ska gifta mig. De planerar hur jag ska ha håret, vad jag ska ha för klänning och hur sminket ska vara. Det är speciellt en tjej som verkligen är engagerad. Hon kan komma och berätta att hon funderat på min hårfärg hela helgen och att hon kommit fram till vad jag ska ha för färg.
När jag berättar att jag troligen kommer att färga håret rätt blont ganska snart (jag brukar göra det framåt vårkanten) så blir hon så bekymrad. Det ska jag ha klart för mig, jag passar inte i det.
Jag klipper ju mig med jämna mellanrum också... oj så olycklig hon var. Man ska ha långt hår enligt henne.
Jag förklarade mycket pedagogiskt för henne att jag har jättetunt hår och att det ser rätt dåligt ut som långt. Efter lång tid kunde hon acceptera att det var det enda jag kunde göra när jag klippte av mig håret.
Men jag ska veta att det finns sånt man kan sätta i. Ju.
Så ok.
Sen tycker de att jag har tappat i vikt. Det har jag också men det är inget jag går omkring och pratar om. Men jag får rätt ofta kommentarer framför allt från mina kvinnliga elever om att de tycker att jag blivit smalare och de vill gärna veta hur jag har gjort.
Då drar jag öronen åt mig.
Jag vill verkligen inte ge några bantningstips till unga tjejer och det är ett litet problem för mig att jag ju sänder ut signaler om att man inte ska vara nöjd med sin kropp.
Men samtidigt är jag också människa, inte bara lärare, och när man får ont överallt, mår dåligt och har det allmänt eländigt så måste man få lov att göra något åt det även om det skickar signaler som man inte vill skicka.
Det är förresten inte bara mina kvinnliga elever, det är även killarna. Det rara med det hela är att det inte är så laddat och genomtänkt i femton rundor som det kan vara i västerländsk kultur. Det är bara helt enkelt ett konstaterande "du tappat vikt, ja?" eller "du är mindre". Inget annat.
"Japp" säger jag. "Jag vet". Så är det med den saken.
Det ÄR verkligen väldigt festligt att ha mina elever och det är festligt att vara lärare.