Om att vara mamma

"Det är ju inte alla som blir så mycket mamma som du" var det en kollega som sa till mig häromveckan.
Jag blev lite förvånad, det får jag erkänna. "Så mycket mamma"? Det tänker jag inte att jag är. Jag är ingen mästerlekerska, jag hittar inte på en massa grejs med Knut... det gör J. Det är J som lagar finmat till Knut. Om jag lagar blir det makaroner och köttfärssås/köttbullar. Vad gör jag som är så "mycket mamma"? Det måste vara det att jag ger intryck av att vara mycket mamma, genom att prata om Knut mycket.
På mitt nya jobb, som jag började på i juni, jobbar jag i ett arbetslag tillsammans med fem andra småbarnsföräldrar och nästan alla andra är föräldrar fast till äldre barn. Samtalsämnet blir oundvikligen ganska enformigt när vi släpper jobbet på lunchhalvtimmen eller fikarasten. Jag trivs med det. Jag hade ett större behov förut, men det är fortfarande så att jag tycker att det är väldigt kul att höra vad min kollegas tvååring hittar på eller min andra kollegas treåring för den delen.
Så kan man tycka att jag är ganska enkelspårig och det är säkert helt sant. Jag har verkligen inte tid eller lust att förkovra mig i litteratur eller HBO-serier. Speciellt inte nu när jag kontrollrättar x antal nationella prov, igen. Min värld består av jobb, Knut, jobb, dusch, middag, nervarvning och läggdags. Jag har inte tid att gå några kurser eller fördjupa mig i något av intellektuell karaktär. Om jag gör något annat så borde jag kanske städa eller diska eller laga mat eller vika Knuts tvätt eller jobba lite mer eller ja... ni fattar.
Men så igår så var jag på middag med två vänner ute på stan. Det är trevligt att komma ut, absolut, och säkert nyttigt. Men jag märker att jag är totalt lost när det gäller att diskutera det som verkar vara samtalsämnena nuförtiden. Tv-serier. Böcker att läsa. Saker som har hänt på bokcirklar/samkvämskvällar... etc.
Jag aktar mig också så mycket för att inte prata för mycket om Knut. Det är svårt och lite jobbigt och känns illojalt mot honom att hänga med folk som tycker att han som samtalsämne inte är så kul. Alla kan inte vara intresserade av allt men Knut är det särklassigt viktigaste av allt i mitt liv så det känns lite konstigt.

Så jag kanske är enkelspårig numer. Inte så intellektuell. Inte så chiq. Inte så cool. Inte så tänkande och inte så med.
Men det gör inget för varje dag garvar jag nästan ihjäl mig åt Knut och hans knäppighet. Tusen gånger mer rikt liv har jag nu jämfört med innan Knut kom.
Visst, lägenheten är mycket stökigare och jag är ständigt plågad av dåligt samvete och en känsla av att inte hinna... men ändå. Tusen gånger. Och tusen gånger mer perspektiv på sånt som tidigare skulle ha knäckt mig.

Så tack för lille Knut. Han är så bra, min lilla Knut.