Knasknäppgullunge

Knut är som ett karbonpapper... eller vad man nu säger. Han är som en klump lera som man bara formar hela tiden. Man måste akta sig för vad man gör för han snappar upp allt.



Imorse när han fick se granen gick han fram till den och fick lite glitter under foten. Jag gav honom glittret och tänkte att han skulle undersöka det. Men han fattade på en gång, stegade fram till granen och placerade det omsorgsfullt på en gren.


Sen har vi det här med grytunderläggen. För ett tag sedan höll han på och lekte med två korkgrytunderlägg. Han ville äta på dem och jag ville inte att han skulle göra det, så jag tog dem och busade med honom genom att stå på dem. En under varje fot, eller båda fötterna på en. Det där snappade han upp, och nu är det så att varje gång han kommer över sådana där underlägg ställer han sig direkt på dem.






Det var ju så man skulle göra.