Er schläft

Knut vaknade, åt lite och somnade om. Jag lyckades lägga honom utan att väcka honom och nu sover han. Gud ske lov (borde man inte kunna skriva det som tre ord, det är ju det?), jag hoppas att han sover länge. Jag har suttit här och lurat på grejer att göra. Jag har en del att göra, ärenden på stan och så, men inget av det kan jag ju göra nu. Jag kan inte riktigt komma på vad jag ska företa mig nu när jag kan göra saker.
Därför bara sitter jag här och glor.
Det är sol ute. Det är trevligt.
Igår hade jag besök av en kompis som inte har barn. Hon frågade om det var bra att ha barn. Hon ville att jag skulle beskriva det hela.
Jag kunde inte.
Det är så fundamentalt annorlunda att det är svårt att gå utanför boxen och beskriva vad det är som är annorlunda.
Varje varje varje kväll är det läggning med en viss rutin.
Varje varje varje morgon är det uppgång med en viss rutin.
Man kan inte bara få ett sammanbrott och stänga in sig i ett rum.
Man kan inte bara gå ut på stan för att fixa något lite snabbt. Kan man fixa det man tänkt med en barnvagn? Förvånansvärt sällan har det visat sig. Väldigt många ställen har små trappor in och då blir det plötstligt mycket mer komplicerat.
Jag vill ju verkligen inte vara besvärlig eller så, så därför går jag helst inte in i små lokaler med vagnen, då får det vara. Konsum alldeles nära här har blivit off limits, liksom Pressbyrån och en hel rad med cafeér.
Det finns en barnklädesaffär inte så långt härifrån där de säljer second hand. Skitfint. Bara det att det är en brant liten trappa med fyra trappsteg upp dit. Helt omöjligt att ta sig in med barnvagn.
"Ring om ni vill ha hjälp med vagnen" står det utanför.
Fan heller. Jag tänker inte göra sånt stort väsen av mig, då skiter jag hellre i det. Installera ramp. Det finns rullstolsburna som också kan vara potentiella kunder...
Nåväl. Det var inte grejen.
Jag skulle beskriva moderskapet och kunde inte. Det var det som var grejen. Det känns helt otroligt när jag tänker på att folk lever som vi gjorde förut. De kunde gå och lägga sig utan att först behöva se till att alla behov hos en annan person var helt och hållet tillfredställda, oavsett hur mycket tid och kraft det krävde.
Men ändå är det så himla bra. Jag tänkte igår på hur jag och J säger "han det" och "han si och så" helt utan konnektivbindning. Vi fattar ändå. Knut är huvudpersonen i våra liv nu och jag och J har det tillsammans. Det är bara vi som har Knut som huvudperson och det har också varit fantastiskt för oss två tillsammans.
Så upplever jag det i alla fall.
Sen att man kan få dagens höjdpunkt i ett leende, det är ganska coolt.
Jag tror jag svarade något med att det på ett helt annat sätt känns som om det finns en mening med det man sysslar med, en egentlig mening.
På jobbet kan man bli utbytt på en sekund och även om man betyder något för eleverna under några år är det inte riktigt oumbärligt.
För Knut är J och jag oumbärliga, och det är helt jävla skitcoolt. Mycket coolare än allt det där andra.
Så känns det.