Att vara snel.

Idag har jag funderat över en sak. Eller idag och idag, jag har funderat över det under en tid och jag funderar lite mer efter att ha läst i Magdalena Ribbings spalt om otrevlighet i kollektivtrafiken (där brevskrivaren visserligen var den som var dum i huvudet, men ändå).
Vid ett tillfälle på tåget från Köpenhamn var det en kvinna som bad mig att lämna min plats på tåget eftersom jag ”såg ut att behöva det”. Vid ett annat tillfälle på bussen var det en kvinna som blockerade en ledig plats för mig genom att rent fysiskt spärra vägen och sen bara stirra stint på mig och säga ”nej!”.
Nu är jag iofs rätt säker på att kvinnan i det andra exemplet hade något typ av problem med huvudet, men det är inte särskilt hjärtligt i kollektivtrafiken och jag har märkt förut att det är otänkbart att resa sig för en person som uppenbart har ont någonstans. Jag gruvar mig för den dagen J måste åka buss med det där brutna nyckelbenet. Jag för min del tog alltid taxi efter operationen när jag var tvungen att åka till sköterska för att skölja såren.
Synd är det, och jobbigt tycker jag eftersom det nu är dags igen. Mina fötter är tröttare och tröttare och jag är ju van att gå dit jag ska men nu måste jag åka mer och mer buss och då  vill jag gärna sitta. Det känns dock inte som att det syns tillräckligt mycket på mig än för att jag med gott samvete ska kunna inte resa mig när någon som ser ut att behöva en sittplats kommer på.
Förrförra sommaren när jag och J landade från Malta hade vi hela resan suttit bakom en kille som hade ena benet i gips, ena armen i gips, blodigt bandage på armen och ena handen och hela huvudet i bandage. Han skulle också åka tåg till Malmö från Kastrup. Vi kom på det smockfulla tåget samtidigt och jag såg direkt att här fanns det inga platser. Jag tittade mig omkring men feg som jag är vågade jag inte be någon att flytta mig, jag bara ägnade mig åt mannen och frågade om han var ok. Så kommer en amerikan och säger helt frankt ”this guy should have a seat”. Han gick in i tysta avdelningen och tog till orda, han tyckte bestämt att det nog borde gå att ordna en plats till killen, men ingen reste sig. Efter en påtryckning till var det någon som reste sig, jag erbjöd mig att vakta hans stora väska som inte gick att flytta. Det kom på en man som använde nämnda väska till stol och då var jag tvungen att säga till denna man att kanske inte sitta på väskan. Jag visste inte vad den tålde och det vore ju festligt som fan om den under min vård gick sönder.
Sen skulle jag och J av i Malmö och killen skulle vidare till Lund. Jag minns inte riktigt vad vi gjorde där, jag var ju fortfarande förhållandevis nyopererad och kunde absolut inte flytta väskan. Jag minns att jag försökte engagera J i att flytta den, men det kan ha varit att någon annan tog över vaktandet. Jag sa i alla fall till killen att jag gick av och hur vi löste det.
Då slogs jag mer än någon annan gång av hur klent det är med medmänskligheten i kollektivtrafiken här i Sverige (och Danmark tydligen). Att inte precis alla reser sig för en kille i en sådan situation var helt absurt och otänkbart för amerikanen... de må ha konstiga idéer när det gäller en hel del men när det gäller att vara snälla okända till okända är de mycket bättre än oss här.
Så vi får se, jag får fortsätta min spaning graviditetens sista fyra månader och sedan komma med en samlad bedömning. Möjligen blir det bättre när jag ser ut som en flodhäst.