Ettårsjubileum

Jag är i riktigt dåligt skick. Det känns som om jag inte hinner med att ta hand om mig själv. Det är ett stort minus. Det stora plusset är att jag vet vad jag måste göra för att ta hand om mig själv igen. Det är egentligen det enda som betyder något.

För ett år sedan exakt imorgon, påbörjade jag en resa som nog kan ses som en av de viktigaste i hela mitt liv hittills. Imorgon är det inte utan att jag faktiskt tänker uppmärksamma det. Imorgon, fast för ett år sedan, kunde jag inte äta och det tillståndet varade i 16 (SEXTON) veckor. Slutet på maj var mitt mål och jag klarade det. Hur gick det till? Jag förstår det inte ens själv.
Imorgon måste jag, p.g.a. det eländiga hälsotillstånd som råder och som har rådit under en längre tid nu, ge mig på flytandedieten under några veckor. Jag har tappat greppet helt och tror att det ska gå över av sig själv. Det gör det inte. Det vet jag.

Jag tänker inte håna ett-år-sedan-jag med att bara förstöra allting nu. Så imorgon är det dags igen. Partey partey.

Det går ingen nöd på mig f.ö. Ni behöver inte vara oroliga. Den här helgen har jag ätit mer än någon någonsin har gjort. Någonsin. Någon.

Ni fattar.

Adieu.