Så vackert

Det var hög white trash-faktor på Rusta idag. Så kan man säga om man är lite inskränkt. Det är jag. Jag ska berätta:

Jag står i kön, bakom en kvinna i 50-60-årsåldern som flankeras av en lika gammal man och en unge i fyraårsåldern. Ungen ska få en påse bilar och får också bära denna påse när han väntar i kön. Han piper och gnäller och vill gärna ha bilar. Kvinnan (som jag gissar var mormor/farmor eller kanske mormorsmor/farmorsmor) säger att han inte får det, att man måste betala först. Ungen piper lite och vips så har kvinnan öppnat påsen och bjudit sig själv och ungen på lite bilar. När de kommer fram till kassan lägger de påsen på bandet tillsammans med andra varor. Kassörskan drar varorna och bilarna far över hela kassan. "Oj, den här var öppnad" säger kassörskan. "Ja, jag öppnade den" säger kvinnan. Kassörskan är obegripligt snäll och säger trots det att de får gå och hämta en ny. Hon samlar ihop alla bilarna och lägger undan påsen bakom kassan, kvinnan och ungen går och hämtar en ny påse.

Hur fräckt är inte detta? Vad lär sig ungen? Man får öppna förpackningar innan man har betalat. Det är helt ok att få en ny vara trots att man själv överlagt förstört den första varan. Man behöver inte heller säga tack. Det spelar ingen roll vad vuxna säger, för ett "nej" kan bli ett "ja".

Jag blev skitimponerad. Verkligen.

Sen är jag hemskt frestad att berätta om miniryggsäcken, den raspiga rösten, det risiga håret, tygsnodden och den gigantiska skinnjackan... men jag låter det stanna vid det här.