Så var det slut

Jaha. Då var det avklarat. Begravning, resa upp och tre fjärdedelar av resan ner. Jag har bara två och en halv timme kvar nu. Jag påbörjade min resa igår kvart över sju på kvällen och nu är klockan kvart i 12, dagen efter. Några timmar fick jag spendera på Nordstan i Gbg, dock utan att shoppa en enda pinal. Inte ens Pressbyrån lockade mig inför resan nu. Inte så att det är något fel på shoppingutbudet i Gbg, men jag hade ingen ork eller lust att hålla på och prova och greja och släpa på... det får räcka med att jag köpte jamas och pälsmössa på vägen upp. I Malmö alltså.
Gudars så ointressant!

Jaha. Vistelsen i Järspa då? Det var väldigt trevligt att träffa värdfamiljen i vilkas hus vi fick husera. Det var väl det positiva. Det var visserligen rätt så trevligt att träffa kusiner och moster också. Och mormors bästa väninna som var den enda där som inte var nära släkt med mormor. Det är inte utan att jag funderar på att sätta upp henne på min julkortslista. Om jag skickar ut några sådana i år så ska jag skicka till henne också. Japp, så får det bli.
Det andra... rensning av lägenhet och begravning var i stort mer än jag mäktade med. Det ena fick jag fly ifrån och det andra hade jag velat fly ifrån men det gick inte så jag försökte använda mig av mitt trick, dock utan någon större framgång.
Mitt trick när jag håller på att börja gråta, eller när jag (som i det här fallet) måste dämpa gråten lite är att tänka på Korea. Korea är för mig så jävla ointressant att jag dör lite inombords varje gång Korea far igenom min hjärna. Jag vet inte varför. Ibland kan det fungera också när jag måste kväva ett gapskratt. "Korea", så är jag tillbaka i ett helt nollställt läge.
Det fungerade dock inte igår. Inte alls.
Men nu är det över och förbi och det är ju för väl.
Hela min tid på den där orten är förbi. Jag har ingenting mer att hämta där uppe och som det känns nu kommer jag aldrig mer att återvända dit.
Det gör ingenting.
När jag satt där på begravningen försökte jag lugna mig själv med att tänka att allt det här hör till det förflutna. Det har varit det förflutna ett tag nu och mitt liv är någon annanstans. Långt, långt borta och det kommer att fortsätta att vara så.
Men det var ändå sorgligt. Så sorgligt så sorgligt så sorgligt att jag måste sluta att skriva för annars kommer jag att sitta här och fälla tårar på tåget.

Första klass igen, för övrigt.
Ensamplats igen, för övrigt.
Internet ingår i biljetten igen, för övrigt.
Det är ju för väl.