Ja det är fint

Jag är nu sittandes på tåget. Det är fint. Bortsett från en lite svag illamåendekänsla så är jag nöjd som fan. Jag sitter i första klass, har internet, har min fina macbook (gud, 16-åriga jag vänder sig i sin förflutna himmel) och min plats är en sådan där ensam plats som man inte ens nästan behöver dela med någon annan. Fint som snus I tell you. Fint.
Ändamålet med den här resan är dock inte lika fin, men man ska inte älta sådant som man inte kan förändra. Det kommer att finnas tid för sorg. När livet slänger åt en en fin stund så är det ens jävla plikt att uppskatta den. Lycka är ett ensamt säte på X2000 i första klass.
Jag kan också meddela att jag nu för mig som en brat utan dess like. Gud vad kul jag är insåg jag när jag började krångla av mig alla ytterplagg på tåget.
På mig idag har jag nylonstrumpbyxor, en kort kjol, höga skinnstövlar, ett vitt linne, en blå Odd Molly-kofta, ett silverarmband från Snö, örhängen av samma märke och utanpå det en lite halvt uppseendeväckande vinterkappa och en pälsmössa.
Pälsmössan tar priset. Men jag ska fan klara av den. Jag ska kunna bära upp min pälsmössa med stolthet.
Jag köpte den eftersom vi ska åka till köldlandet men hade den lite i Malmö också. Lite då och då hörde jag folk som skrattade på stan och var helt övertygad om att det var min pälsmössa som de skrattade åt.
Lärju.
Men ändå.
Nej. Jag ska komma över den här tröskeln. Att ha en pälsmössa är inge konstigare än att ha kjol. Helt normal variation av modet I tell you.

Säger vi.