Dö, vecka, dö

Det är inte ofta jag hatar något eller någon. Det är heller inte ofta jag hatar något eller någon så pass mycket att jag önskar livet ur denna eller detta. Men nu gör jag det.
Jag hatar den här veckan och önskar livet ur den. Jag kan inte förstå hur det kan vara så lång tid kvar. Det finns INGENTING kvar i mig nu. Jag orkar inte jobba mer, känns det som.
Det är väl dock klart att jag orkar mer. Jag måste ju.
Jag har en måndag, tisdag, onsdag, torsdag och sen fredag kvar innan det är jullov.
Åh!
På fredag har jag som vanligt spruta och då kommer jag att gå en timme tidigare än jag brukar på fredagar. Jag bokade in det för jag anade att vi skulle sluta tidigare på avslutningsdagen. Nu visar det sig att jag kommer att missa avskedslunchen som skolan bjuder på. Det må vara hänt.
En kollega till mig föreslog att jag skulle komma tillbaka för att vara med på denna lunch, efter att jag varit långt bort och fått min spruta.
Eh. Nej?
Om jag har möjlighet att ta lov, varför i hela världen skulle jag återvända för att sitta och titta på när folk äter? Folk som visserligen är trevliga men alternativet är att få jullov.
Då: nej. Då går jag.
Den dagen kl 13.15 går jag därifrån för att inte komma tillbaka på två veckor och jag tänker inte tänka på stället ens. Aldrig i livet.
Åh.
Jag letar efter känslan "det är jättenära, bara en vecka kvar" men nu, idag, måndag, är det ju en heeel arbetsvecka kvar. Det är oändligt långt.
T-5 dagar.