Betolvarna

De börjar bli många nu Betolvarna. De vet att de ska bli fler. Det måste det bli. Med tanke på hur många Betolvar som har varit här förut, måste det bara vara så att det ska komma fler.
De är så många nu att de har delat upp sig i tre grupper om tre i varje. En grupp utgörs av Den första Betolvan, Den andra Betolvan och Den åttonde Betolvan. Den gruppen utgör en intressant kombination. Den första Betolvan har ju varit på plats längst och vet verkligen vad som behöver göras. Den första Betolvan vet till exempel att de måste få igång alla manickerna, även de som inte varit igång på mycket länge. Den första Betolvan vet också att de måste ut på exkursion snart, det finns delar som inte har sett en Betolvas arbete på jättelänge. Den andra Betolvan vill inte direkt göra något alls. Hans favoritsyssla är när någon av manickerna behöver startas om och kanske ställas in. Då kan han sitta vid manicken och vänta samtidigt som han tuggar på ett tuggummi och drömmer om tiden innan allt det här arbetet. Det var en fin tid. Helt utan stress och press. Inte som nu, folk skriker på Den andra Betolvan från alla håll. Den andra Betolvan kan i och för sig förstå det, eftersom det är ganska ofta han smiter undan från arbetet för att sätta sig och stirra på något spännande. Sorgligt nog finns det inte så mycket spännande, men häromdagen upptäckte Den andra Betolvan något.
Han satt som vanligt, undangömd där ingen kunde se honom och stirrade ut i luften. Om stirrandet blev intensivt nog kanske någonting skulle uppenbara sig, så var i alla fall tanken. Plötsligt uppenbarade sig plötsligt något, men det var inte vad Den andra Betolvan hade tänkt sig. De som kom var tre stycken klena, gamla, föredetta busar. De dök upp ur mörkret som från ingenstans och rörde sig som om de hörde hemma där. Det gjorde de kanske. De kanske gjorde sina rädar titt som tätt. Vad visste Den andra Betolvan?
Den andra Betolvan smög undan raskt och tjuvlyssnade samtidigt som han tryckte ihop sig till en platt massa.
- Ey mannen, vi kan göra som vi brukar bro! nästan ropade den ena åldrande busen till den andra.
- Chiii, det är nåt som inte känns rätt, svarade den andra busen och såg sig rätt nervöst omkring.
- Du är kickad mannen, bara gör grejen, ta halsen så tar jag bihålorna, sa den första busen lojt samtidigt som han sparkade till lite skräp med foten.
- Alltså, det känns inte alls bra det här, nån är här, sa den tredje, betydligt tystare än de andra.

Den andra Betolvan förstod vad som var i görningen. Det var förkylningsbusar som vaknat och skulle ställa till med oväsen och annat onödigt. Det skulle innebära mer arbete för Den andra Betolvan och det fick bara inte hända. Han hade nog att göra som det var med alla manicker och städning och förberedelser och möten och dessutom allt med sig själv. Nej!
Bakom Den andra Betolvan kom Den åttonde Betolvan tyst fram.
- Vilka är det där? Frågade Den åttonde Betolvan ängsligt. Det var nämligen Den åttonde Betolvans karaktärsdrag - en väldigt ängslig läggning. Så fort någonting hände, ett skifte i temperatur, ljus eller ljud blev Den åttonde Betolvan hysterisk och sprang omkring som en vettlös idiot och skrek och pep. Vanligtvis brukade Den första eller Den femte Betolvan smälla till honom hårt, men nu fanns ingen av dem på plats.
Den andra Betolvan förstod att han var chef över den här situationen. Han förklarade läget för Den åttonde Betolvan som förvånandsvärt nog ganska snabbt var med på noterna. De tre busarna var vana att härja fritt. När de hade en förkylningsplan på gång kunde de med lätthet utföra den - tidigare.
Nu fanns Betolvorna och bara en av dem kunde med lätthet ta sig an de här tre busarna. Två av dem var ingen match och det skrämde inte ens Den åttonde Betolvan, i alla fall inte så mycket.
Busarna blev hemskt förvånade när de först upptäckte Den andra och Den åttonde Betolvan som lojt ställt sig och iakttagit dem, mitt i deras blickfång. Busarna blev genast nervösa och insåg att de hade mött sina övermän.
- Ey, vi har redan gjort dealen där uppe, sa en av dem och pekade mot halsen. Trots att det var självsäkert sagt var tonen nervös och lite genomskinlig.
De två Betolvorna gjorde processen kort med busarna och låste in dem på ett säkert ställe. Sen skyndade de sig tillbaka till lägret. De rapporterade vad som hade hänt och vad busen hade sagt och två av de tre grupperna gav sig av genast för att ordna med skadan. Det var en ganska mild skada som hade skett och det var uppenbart att busarna hade passerat sina glansdagar för ganska länge sedan.
Allting var gjort på ett klent och gammalmodigt sätt. Det här var ingen match för Betolvarna.
Betolvorna återkopplade någon dag senare och var nöjda med episoden. De insåg att det var en bra träning inför det stora Arbetet som snart stundade.