Stackars lilla J

När jag nu ändå skriver, kan jag ju komma med följande reflektion:

J måste ju tycka att jag är världens mest oartiga person. Det är märkligt att han fortfarande är ihop med mig... men det är klart, han kanske inte värdesätter artighet alls.
I alla fall, han hör aldrig vad jag säger första gången jag säger det. Jag har funderat en stund på ifall det kanske är så att det är något fel på mig, men jag har istället kommit fram till att det måste vara honom det är fel på och har således köpt revaxör och annat till honom. Till saken nu: jag brukar alltid be om saker snällt och vänligt. "Skulle du kunna tänka dig att..." "Vill du vara så snäll..." "Vill du flytta lite på dig är du snäll?" och liknande fraser använder jag. Det är dock en stor skam att J aldrig hör detta. Första och andra gången försöker jag med detta men när han sen inte hör så säger jag bara "OSTEN!" eller "fli dick!" eller "fönstret!" eller annat som är allt annat än mjukt och fint. Detta är alltså allt han hör från mig. Enstaviga, irriterade uppmaningar med utropstecken efter.
Stackarn. Han lever hårt det lilla livet.