Åååååå

Idag, den soliga dagen till ära, har jag tagit hand om mitt knä, i brist på andra lösningar. Jag har suttit inne i vår våning här tillsammans med Knut och kissarna och bara glott på den knallblå himlen. Lite då och då kom J in och berättade att det inte var så varmt som det såg ut inifrån. Blåste gjorde det också. Snällt av honom att säga så.
Men kring 18 ledsnade jag på det här och tänkte att jag ju borde kunna gå till affären i alla fall. Med ett fast tag om vagnen haltade jag fram. Varje steg gjorde ondare än någonsin och knät låste sig hela tiden.
Jag hatarhatarhatarhatar det här med knän som låser sig. Det är SÅ OBEHAGLIGT. Det är det värsta jag vet. Om smärtan satt i en arm så hade det varit störigt men jag hade nog inte varit lika på gränsen till förtvivlan som jag är nu.
Jag vet inte riktigt vad jag ska göra.
Det är inte farligt, så jag vill inte belasta någon akut, men jag får ju ingen tid på vanligt sätt. Kanske om fem veckor eller något.
Men alltså: LIGGER DET INTE I SJUKVÅRDENS INTRESSE ATT JAG KAN TRÄNA OCH BLI FRISK OCH STARK IGEN?
Är det inte bra för dem och deras sparande av pengar att jag tar hand om mig själv och återkommer i form?
Men NU, NU kan jag inte göra ett jävla skit. Jag kan inte ens gå till affären som ligger ett kvarter bort, utan att smälla av. Knät dunkar när jag sitter, ligger, står och gör vasst ont när jag går. Hoppa, springa och böja mig kan jag glömma, liksom alla andra spännande saker som kliva i och ur badkaret (duschen alltså) eller... jag vet inte, sitta på golvet med Knut.
Det finns någon typ av jourverksamhet på helger som jag funderar på att engagera för det blir ju hastigt sämre.
Vad kan det då vara?
En inflammation kanske.
Någon liten bit som har lossnat kanske.
Nån typ av stukning kanske.
Skitsamma. Jag vet inte. Doktor vet. Snälla doktor!