Det är med papper

Imorse gav jag Knut en tom toapappersrulle som han kunde känna på. Han flickade iväg den ganska snabbt, han hade väl annat sprättigt att göra. Då kom jag att tänka på en episod som utspelade sig för sisådär tjugo år sedan, när jag gick i trean på grundskolan.
Vi hade roliga timmen och lurade hela klassen på vad vi skulle kunna pyssla fram för något roligt. Jag föreslog att vi skulle ta tomma toapappersrullar och sätta ihop två och två, sätta plastfolie för, måla och vips hade vi kikare. Läraren vi hade då tittade med höjda ögonbryn på mig och sa sen:
"Blir man inte brun i synen då?"
Jag tittade på honom, tittade mig omkring i klassrummet och alla såg ut som fågelholkar precis som jag. Det verkade som om vi satt där, tjugo små treor och funderade på om vi kanske hade missat hela grejen med toapapper. Torkar man sig med själva rullen?
Nej.
Det kom vi nog fram till samtidigt, nej, det gör man ju inte.
Några bänkar bort från mig satt Tobbe. Tobbe hade alltid mål i munnen och jag hörde hur han började formulera "men Bengt, man torkar sig väl inte med..."
"Näe... hahaha, jag bara skojade. Jag skojade" sa Bengt då.

Men jag undrar till denna dag om han verkligen gjorde det. Det var så långsökt och konstigt och hans release var så krystad (oj, två bajsanspelningar i samma mening) att jag inte riktigt tror på den.
Det kan nog ändå vara så att vår lärare torkar sig med hela rullen.
Vilket slöseri för att inte tala om vad svårt att spola ner.