Tålig och inte tålig

Vartåt slutade det inatt, förstår jag att ni undrar. Gudars. Jag ammade och J sov. Amma amma amma. Knut släppte ett bröst, gav sig på det andra, släppte det, somnade, blev lagd, började överanvända bokstaven ä, J jobbade på att hålla kvar nappen i munnen, det gick inte, jag tog upp, vaggade, gick omkring, gosade, ammade lite mer i liggande ställning och sedan i sittande (då blev han glad och tyst), J sov lite mer under tiden.
Klockan gick. Blink blink, trött mamma. Knut släppte igen, somnade, blev lagd men var ändå inte färdig med ä.
Engagera J igen. Prova att trösta, rapa, vagga, klappa, lugna, prata... ä blev ÄÄ och sen WÄÄ. Mer hungrig? Brösten kunde inte producera många droppar. Ersättning. 60 ml. Knut blev gladare.
Någonstans här somnade jag.
J tog hand om resten. Byte av kläder eftersom han bubblat en massa, fin randig jamis på. Trösta, rapa, vagga, hålla napp, klappa och mindre och mindre ä. Till slut somnade alla inblandade, klockan var då något i stil med tre om jag har förstått det rätt. Jag missade nog den där sista timmen och J var snäll nog att inte väcka mig. Han är rätt fantastisk den där J.
Klockan åtta vaknade Knut och var hungrig. Mitt högra bröst svarade med att vara hårdare än en basketboll och Knut käkade.
Sen paltkoma i sittern, jag har fått duscha och göra mina morgonbestyr inklusive frukost och nu detta inlägg.
Är det inte fantastiskt?

Fem timmars sömn för mig genererar en liten seghet om morgonen och några extra gäsp... men nu känns det inte så farligt.

Det här med att vara nybliven mamma... väldigt många känslor. Det räcker med något så litet så litet, så är man helt övertygad om att man är totalt värdelös och borde tas av daga omedelbart. En liten kommentar gör mig helt övertygad om att de här gnagande känslorna som ligger där rätt nära ytan om att jag är ganska dålig (t.ex. det här med att jag faktiskt kunde SOMNA innan Knut var klar med sina Ä:n, jag trodde att det var biologiskt betingat att höra sitt barn även om man är trött... men tydligen inte på mig, jag är på alla sätt en dålig mamma tänker jag då, även grundbiologiskt). Är jag elak mot honom när jag byter blöja? Håller jag honom inte rätt? Får han för lite/för mycket dagsljus? Borde jag väcka honom? Borde jag låta honom vara i vagnen eller på mig när han dåsar?
Varför är det såhär eller såhär? Jamen det är för att du alltid bär honom på höger axel.
Jaha, jamen då är det väl dödsstraff på mig då, allt humör helt borta och deppigheten slår till med full kraft.
(Observera att detta var en hypotetisk kommentar)
Tänk på det, snälla ni som är mer erfarna, kom gärna med tips och råd men försök att göra det på ett ganska mjukt sätt (och helst bara när ni bedömer att det kan behövas och göra skillnad). Såhär tredje veckan in i hormonbadet tål jag ingenting.

Använd aldrig, aldrig, aldrig ordet "ju".
Tack.