Om att ge di

Argumenten för amning är ju flera och förespråkarna (som är så ofantligt många) drar dem gärna. Det främsta är väl det här med antikroppargrejset. Man får i sig bra grejer från mamma som bäbis. Det mesta av det finns i råmjölken som bebisarna får i sig de allra första dagarna. Det blir således mycket avklarat redan i början.
Sen har vi argumentet med "det är så praktiskt för du har alltid maten med dig" vilket är så himla dumt att jag vet inte vad jag ska säga om det. Har ni någonsin sett föräldrar med en bäbis? Verkar de packa lätt? Man har ändå alltid med sig skötväska och vagn - innehållande diverse crap så en ersättningstetra gör varken till eller ifrån i packningen. Eller fem.
Den enda gången hittills då jag verkligen har tänkt att det var tur att jag var tillgänglig mjölkko var när vi fastnade i hissen häromdagen. Men hade vi kört på ersättning mer så hade vi antagligen haft med oss det kitet och kunnat ge honom det där i hissen.
Dessutom är det inte så enkelt som att "man har alltid maten med sig" för det är inte som om man kan mata honom när- och varsomhelst när mjölken är förpackad i brösten. Det blir förargelseväckande beteende och man känner sig själv inte så bekväm där mitt bland folk på ett köpcenter. Så det argumentet är ju mest bara dumt.
Igår lyckades vi faktiskt med konststycket att amma på stan, två gånger. Den första gången satt vi på en uteservering i ett hörn där jag hade ryggen mot alla andra och det hela täcktes med en filt. Det funkade hyfsat. Sen gick vi till en park där vi satte oss på en skuggig bänk utan filt. Möjligen visade jag för mycket där men en park är ändå lite slappare än en uteservering tycker jag.
Jag skriver fö "vi" eftersom J alltid är med i allra högsta grad. Det är en annan grej som är dumt med amning: det fjättrar en av de två föräldrarna till barnet at all time och det är inte särskilt effektivt eller rättvist (varken mot barnet eller någon av föräldrarna). Är detta någon som många av de militanta amningsvurmarna tänker på, att män i så fall skulle få för mycket av sitt "inte lika braiga som mammans"-inflytande över barnet? Det är i så fall bull av stora mått. Skulle jag trilla av pinn nu så skulle Knut ha sin bästa förälder kvar, och det är trots att jag haft ett nio månader långt försprång med allt vad det innebär med bok- och tidningsläsning, shopping av div grejer, planerande och visualiserande så är det ändå J som är den talangfulla föräldern av oss två. Så snart Knut kom ut så var det han som blev den vetande av oss två. Så någon fara för Knut skulle det inte vara om mor hans skulle försvinna, det är jag alldeles säker på.
Sen har vi argumentet med närhet. Vilket också är dumt. Knut får all närhet i hela världen som han vill ha av oss. Han kan bo på mig eller J (och gör det också). Skulle jag inte amma honom precis nu så skulle jag antagligen ändå ha honom på mig (jag eller J). Närhet får de ändå och i vissa fall innebär amningsnärheten att de ligger hos en skitstressad mor som har väldigt ont. Är det att föredra jag undrar?
Nå. Nu vill jag inte döma ut amning, men jag vill bara påpeka att argumenten för ofta är ganska dumma och omoderna och lösning med ersättning är ganska modern och smart.