Jag ska förresten förtydliga att J erbjöd mig att gå ut igår vid fyratiden. Knut hade ätit då, skulle antagligen klara sig en timme eller tre och i värsta fall kunde han ju ge ersättning.
Så jag hade kunnat gå ut.
Så tittade jag på Knut (som låg på min mage och sov) och konstaterade att det gick inte alls.
Knut är för liten. Det går inte. Skulle han vara här och jag där? Två veckor gammal?
Jag hade inte klarat mig genom porten utan att börja gråta, det går inte alls.
Aldrig trodde jag väl att jag skulle bli så totalägd, i ordets rätta bemärkelse.
Moder Natur alltså..
Inlägg
1 kommentar:
Jo, det är så det känns! Och vilken underbar bild!
Skicka en kommentar