Knut är tjugo dagar gammal idag och därmed rätt så liten. Han har en spjälsäng som är hans men vi har honom sovandes i vår säng så länge vi känner oss som noviser på amning och så länge han är väldigt liten. Så länge han helammar säger vissa förståsigpåare och vi får väl se om det blir så ja.
Jag har inga problem att se framför mig att han skulle sova i egen säng. De stunder om dagarna som han sover i vagnen istället för på mig är väldigt uppskattade. Vi får umgås ändå jag och Knut.
Så läste jag en blogg och dess kommentarer och det hela handlade om hur man ska göra när tvåan kommer. Ska man vara fyra i sängen då?
Min spontana tanke säger mig att nej fan heller. Många kommenterare säger att det är så mysigt att vara alla i sängen och de verkar försöka bräcka varandra med att ha flest barn i sängen.
Typ "vi hade alla sexton barnen i sängen jag och maken, de tyckte det var roligt när nummer 17 kom, men då skaffade vi en 120-säng eftersom 90-madrassen som låg på en hängbro över en aktiv vulkan börjat bli lite svedd undertill. Men åh vad mysigt vi hade det och oj vad roligt när fyran sparkade av ett revben på mig. Det skrattar vi åt än idag. Idag är barnen jättetrygga."
Ja alltså... Är man en bättre förälder och skapar tryggare barn om man har det så? Jag undrar. Jag var och är svintrygg och har knappast ens fått vara i mina föräldrars sovrum - än mindre sovit i deras säng. Aldrig.
Ibland var jag mörkrädd men då räckte det med att jag fick prata med mamma eller pappa, sen tillbaka till sängen och sen sova. Jag minns inte en enda vaknatt när jag var barn.
Det behov jag hade var att somna innan pappa gick och la sig. Jag behövde höra honom. Det verkar ha räckt.
Nu såhär på tjugondag Knut tänker jag mig att jag ska vara så naiv och försöka hålla på samma idé som mina förändrar hade.
Vi får se hur det kommer att funka. Men tanken på massa barn i sängen lockar mig inte särskilt. Det kanske kommer?
Vi har en säng som är 2x2,40m, så det ryms.
Fortsättning följer - gissar jag.
Hello world!
5 dagar sedan
Inlägg
14 kommentarer:
Amen skönt att höra!
Ibland känner jag mig som hin håle som låter Signe Sula sova i egen binge. Numera dessutom i eget rum (dock ca två steg från min sovplats). När hon kom var jag livrädd för att låta henne sova mellan oss eftersom Anders har en tendens att drömma om spindlar och diverse andra djur han måste kasta bort nattetid och hon var så liten och späd. Därför låg hon till att börja med i sin lilla liggvagnsdel vid min sida. Hon verkade inte misstycka.
Numera kan jag dock tycka att det är mysigt att låta henne sova mellan oss ibland. Hon gör det om hon vaknar av en mardröm eller om hon är sjuk. Inatt var det dock inte så mysigt eftersom hon inte sov mer än en minut i stöten. Men men. Hur som helst så sover hon helt klart bättre i sin egen säng och vi gör detsamma i vår säng.
Sedan undrar man ju lite över det här med fysisk närhet mellan man och kvinna ;), hur funkar det om man har fjorton kids mellan sig? Hyfsat dåligt skulle jag tro och hoppas. Känns inte okej att ligga medan hela familjen tittar på. Tycker jag då alltså.
Grattis på tjugondag Knut!
Ps. För inte så längesedan överhörde jag ett samtal mellan två mammor på Akademiebokhandeln. Den ena sa så här: "Alltså, vi människor är den enda arten som inte sover i flock hela familjen. Jag förstååååååååår bara inte människor som låter sina bebisar sova i egen säng."
Ps. 2 Holy cow vilken stor säng ni har! Imponerande.
Min ritual var att skrika gonatt över hela huset och om mamma och pappa inte svarade så skrek jag högre och högre tills de hörde. En gång skrek jag hej då och då var det lite jobbigt att somna sedan. Ångest.
Jag är också grundtrygg och jag tror att detta beror på gener ochh vad som hände de vakna timmarna.
Sovning verkar väcka känslor har jag märkt. Det är märkligt. Så jag måste kommentera. 1. Personerna på Akademibokhandeln behövde kanske köpa sig några böcker som inte handlade om LCHF-dieter. Jag är rätt säker på att lejonhane+hona+ungar inte sover tillsammans då pappa ibland äter ungar. Eller sjöhästar, de har inte ens sängar tänka sig. Krokodiler skiter i sin avkomma om de inte är hungriga...
Ja.
Sen det här med kopuleringen, ja, kan det vara så revbenet gick av kanske? Nej, det är inte ok att para sig med avkomma i säng, det är min bestämda åsikt. Inte ens i samma rum. Det är också min bestämda åsikt.
Men jag är medveten om att jag kanske är totalnaiv som försöker vara så konsekvent och clear cut som mina föräldrar var med mig (jag var fjärde barnet...). Kanske lite mer rookie här. Men frågan är ändå: när ska man försöka sig på det här med att flytta till egen säng? Hur gammal är Signe?
Justja. Sängen ja. Den är stor som satans helvete. 2.40 lång och 2 meter bred, inte andra hållet. Det hänger ihop med J:s längd.
S: Pappa och jag säger alltid "härå" till varandra när vi lägger oss... det är lustigt. Men det är ju lika bra som gonatt, tycker jag 8)
Jag tänker helt oerfaret att eftersom Knut kan sova i vagn så kan han sova i egen säng (eller kanske insatsen)? Becky verkar ha koll på hur det funkar. Annars kan man ju bara testa, Knut säger väl till.
Är allergisk mot djurjämförelser och "förritiden"-argument. Kom med andra evidens asså!
Gulligt, pappor asså. Himla bra med härå om det är det man alltid säger och inte är inkörd på gonatt och är i utvecklingsfasen "trorattmanskadöisömnenelleravdennyasjukdomenHIV". Är det någon mer som var i den fasen? Min P var i den iaf men vi är iofs sjuttiotalister.
Jo, vi monterade ihop den där spjälisen när Signe var två månader. Innan dess kändes sängen så stor. Sedan sov hon i den i vårt rum tills hon var fyra månader, tror jag. Vi fick besök i den vevan och lät våra gäster kampera i vårt rum och flyttade över sängen in i gästrummet där vi sov tillsammans. När de åkte hem testade vi helt enkelt att låta henne sova där och det gick skitbra. Men, som sagt, jag ammade ju heller inte...
Ja, bra att vi inte sammanförde the sign och knuten i snorvevan. Lovar att vi bara kommer om vi är bacillfria.
Jag var rädd för krig och björnar, not so much HIV. Spöken förstås.
Det låter fiffigt. Vi har dock inte den möjligheten då säng i Knuts rum ej rymmes. Jag vet inte, jag får lura på bästa lösning här. Än är han minimal och spjälisen är ett hav.
Jag tycker att alla ska få lov att göra som de vill :), om det känns bra i hjärtat. Föräldrar som dömer andra föräldrar för att den ene gör si och inte så, har jag inte mycket till övers för. Mitt ständiga tips är att lyssna till experterna i Knattetimmen radio P4 Stockholm (tycker att jag har lärt mig jättemycket genom att lyssna på dem). De har även samlat klipp från programmen i olika kategorier:
http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=3888&artikel=4491492&grupp=14477
Tycker att du och J verkar klara er utmärkt som föräldrar! Och, man kan faktiskt också känna sig som en rookie med bebis nr.2 också :).
Kram! K
Vi samsover oftast men Frank har haft perioder då han tydligt visat att han velat sova själv. Då har han legat i egen säng. När han får eget rum kommer vi natta honom där men han kommer alltid vara välkommen till vår säng om han behöver tanka närhet. Så länge han är liten, alltså. :) jag tror ni kommer hitta ett bra sätt som funkar för er alla. Kram!
Skicka en kommentar