Lite magont och snälla folk

Idag är det torsdag. Det betyder att det är en trött dagjävel. Torsdagar är det värsta som finns tycker jag. Men livet är inte slut för det, för bövelen. Jag snorar och har mig och har väl på grund av det sovit sådär inatt... men jag väntar mig inte att kunna skutta upp till en solig morgon och studsa iväg till jobbet iklädd kläder som jag trivs bra i för att sedan komma till jobbet pigg och glad i hågen tio i åtta.
Här studsas och hoppas ingenting. Har jag lyckats lösa vad jag ska ha på mig dagen innan så är det dagens seger. Lyckas jag få på mig stödstrumporna utan att få någon typ av sträckning någonstans är det också medalj.
Tio i åtta är det inte tal om, jag tar bussen och kommer fram prick, eller fem över tyvärr. Under den tiden kämpar jag mot mina tröttrinnande ögon. Rinn rinn rinn.
Jag nös och hostade så mycket igår att det verkar som om jag har gjort något med en muskel - igen. För omväxlings skull handlade det denna gång om en magmuskel. Detta oroade mig ju såklart en liten smula, men bara en liten. Så efter mycket funderingar ringde jag till sjukvårdsupplysningen bara för att egentligen få höra att det är väldigt vanligt med en muskelbristning i samband med förkylda gravida fruntimmer. Men det ville hon inte säga såklart. Så fort hon fick höra att det var v 30 och att det var nere till höger i magen så sa hon åt mig att ringa till förlossningen. På förlossningen svarade de efter några signaler.
Den service man får som gravido av sjukvården alltså... det liknar ingenting annat i Sverige.
De ställer extra frågor om allmäntillståndet, kollar lite allmänt om ditt och datt, sånt som inte har med magen att göra alls. Men man är plötsligt en hel människa när man är gravid. Det är mer än jag kan säga om vad man är när man har andra sjukdomar som ställer till HELA livet.
Barnmorskan kom i alla fall fram till att det nog var en muskel som jag trodde, jag skulle kolla pluttens rörelser och hålla mig helt still i en timme. Så jag höll mig helt still och det gick inte helt över men det var så miniont så det var ingenting att bry sig om tyckte jag. Nu har plutten lite morgongymnastik för sig både vid revbenet och bäckenet.
Så jag är inte jätteorolig. Orosnivån ligger på den normala ungefär.
Jag önskar att man kunde se honom och se ifall han var ok eller inte, men det får man ju såklart inte. Den 22 maj ska jag på ett till ultraljud och tiden dit går otroligt långsamt.
Det blir ju fantamig aldrig maj ens, än mindre slutet på maj.
KOM IGEN nu vårfan.