Tummar?

Igår läste jag på en blogg om en kvinna som fyra dagar före beräknat förlossningsdatum fick veta att bäbisen i magen dött.
Jag har skrivit om det här förut någon gång, i höstas, om hur det i alla andra sammanhang (ingångna avtal, villkor på arbetsplatsen etc) finns en gräns för hur eländigt det FÅR LOV att bli. Men i moder naturs fall finns det ingen sådan gräns. Det ALLRA värsta man kan tänka sig, att barnet dör i magen alldeles innan bf eller att man får ha barnet ett tag men att det sen dör, eller att man tio år efter bf får ett samtal från polisen som berättar om en tågolycka eller att man trettio år efter bf har följt ett drogberoende i tio år och sedan måste följa en kista till graven... det finns ingen gräns för det allra värsta när det är en rå verklighet.
Det är ju fint att vi kan villkora bort att det inte är ok att ditt och datt försiggår på jobbet, men det spelar egentligen ingen roll i sammanhanget, när de stora värdena är helt jävla oskyddade.
Hur tänkte du här gudjävel?

Jag fattar att bäbisen behöver nio månader på sig att bli bakad och att mamman och pappan behöver nio månader på sig för att fatta konceptet, men man hinner också bli ett vrak utan dess like på denna tid.
Ultraljud på fredag, om det t.ex. visar att barnet inte är livsdugligt eller att det redan har dött, då får ni nog hälsa på mig på St Lars-området i Lund framöver.
Torsdag, fredag och söndag kände jag grejer, förra veckan alltså. Ingenting sedan dess. Inte ett skit. Jag har börjat gå in i "det är nog ändå inte sant"-tankarna och kapslar in allting duktigt, även om jag gör listor och grejer. På jobbet i fredags fick jag en hel del "nu syns det ganska bra" från folk, men det kan också vara så att folk var snälla angående min ökande rondör. Just nu, här där jag sitter, känner jag ingenting alls. Inte ett skit. Det spänner inte, ingenting rör sig... allt är som vanligt.

Håll tummarna för mig, på fredag och även annars.