Allmänna funderingar

Gomörron gomörron. Det är alltså morgon nu. Jag ska iväg till en annan läkare i Lund och det ganska snart. Men först ska jag skriva om hur fantastiskt det känns att inte ha ont i sin nacke eller sin rygg. Det är fantastiskt. Jag ska inte mer till den där kiropraktorn för jag fick så dåliga vibbar där, men jag ska till sjukgymnasten idag. Inte så bra egentligen för jag fick springa från jobbet två gånger igår p.g.a. sjukvårdsgrejer... men det är bra att få det gjort den hör första icke-akuta veckan.
Jag hade bråttom som sören igår när jag skulle till spruta. Jag var dessutom tvungen att hämta ut Behepan. Möte innan. Mötet tog aldrig slut. Till slut var jag tvungen att ursäkta mig och dra från mötet. Inte så snyggt.
Men iaf.
På Apotek i Västra hamnen brukar det vara folksäkert. Men nej. En kärring bara, en kärring hade med sig en sådan där dragvagn och tror ni inte att hon skulle fylla fanskapet med medicin? Det var en låda till någon, en till någon, en till henne själv och en till ytterligare någon. Sen skulle hon ha listor utskrivna, hon skulle prata en stund om hur bra vagnen var, och sen var det ju några läkemedel som inte överensstämde med märket på listan och några som inte gick att hämta ut. Och sen kom hon ju aldrig ur vägen så till slut insåg apotekaren till och med att där kunde man ju inte stå, så hon bytte kassa.
Det är enastående det där med att inte komma ur vägen. När man har betalat, då går man undan. Man står inte kvar och fipplar med sina sedlar och annat skit mitt framför kassörskan/kassören. Man GÅR DÄRIFRÅN och blockerar inte för mig att betala. Man går dessutom en bit därifrån så att man inte står och stirrar när nästa slår in koden. En gång var det en gubbe som bara gick ett microsteg åt sidan och som stod alldeles bredvid mig. Dessutom stirrade han när jag skulle slå in min kod. Han råstirrade verkligen, på det sätt man stirrar på något fascinerande som man aldrig förr har sett. När jag hade ställt mig för och hållit upp handen frågade han om jag trodde att han skulle lära sig min kod. Och skrattade.
Troligen inte gubbfan, men du kan ju lära dig hyfs. Det är kanske troligare att jag nitar dig.

Sen det här med att skratta på konstiga ställen. Jag har en person på min arbetsplats som gör det och det är sjukt störigt. Hon skrattar alldeles för mycket på helt fel ställen. Om man ställer en fråga eller påpekar något för henne så svarar hon som om jag hade attackerat henne, typ "har du pratat med den om det?" svaret blir då "nej, tror du att jag kan flyga eller?!" och som sedan följs av ett gapskratt. Jag är ganska socialt motiverad, men i det där läget kan jag fan inte för fem öre förmå mig att skratta. Det är inte roligt. Vad ska jag skratta åt? Att jag själv var så dum att jag ställde en sådan fråga? Att hennes skojighet var så lustig?
Nej.
Och hon gör det om och om igen med alla. Känner man inte av sånt?
Om ens gabflabb om och om igen faller platt, borde man då inte revidera sina motiv att skratta?