Att lura

Spaningspersonen, vars eminenta blogg ni hittar här till höger, skrev något klokt. Hon skrev att om hon någonsin skulle kunna skriva något igen i sin blogg så var hon tvungen att skriva om det som hänt i Norge. Precis så är det ju. Det handlar inte (för min del i alla fall) om att visa aktning så mycket som att fokusera på det som plötsligt är viktigt. Plötsligt känns inte nya skor eller ett blåmärke så viktigt längre och därför känns det banalt att skriva om. Det där nöts ju bort med tiden och jag känner ju att för var dag blir de banala sakerna viktigare och viktigare. Snart så pass att jag kan skriva om dem utan att det känns fånigt.
Samma fenomen inträffade när mina morföräldrar dog.
Många reagerar på att Alex Schulman i sin blogg (också till höger) kommenterat mycket knapphändigt det som hänt i Norge och han försvarar sig med att han inte har TV. Folk försvarar honom och säger att han faktiskt har en banalitetsblogg och därför inte behöver producera allvarliga inlägg... Men hur kan han få ur sig banaliteterna så snabbt utan att det känns fel?
Sånt lurar jag på.