Att känna

Jag tänker väldigt mycket på det här som har utförts i Norge. Det är längst fram eller näst längst fram i min hjärna. Jag tänker kanske inte mer på det än någon annan, men jag har en sämre gråtspärr än någon annan. Alla nyhetssändningar som visar något som närmar sig sorgliga saker kring detta genererar tårar. Jag kämpar men kan inte stå emot. Jag är hyfsat tyst men tårarna rullar nerför kinderna.
Det är så förskräckligt att ordet skulle behöva upphöjas i tusen.
De dog, hans offer, de dog. Unga, vuxna MÄNNISKOR. Döda. Inte skadade, döda.
Mördaren tycker att han har gjort bra. Hans advokat säger att han inte är som någon av oss. Pappan säger att han är chockad, men samtidigt att de inte haft kontakt sen han var en liten pojk, 1995.
Ingen skugga faller dock på pappan, enligt pappan.
Han är lika gammal som mig den här mördaren. Han ser ut som vem som helst, men nog måste väl folk runtomkring ha reagerat på att han inte är "som någon av oss"?
Har han varit helt isolerad sen 1995?
Finns det ingen radar i samhället som fångar upp sådana galningar? Kan han verkligen max få 21 år? Han är ute när han är 50 då. Mycket liv finns kvar när man är 50. Blir han "förvarad" kan hans straff förlängas med fem år åt gången. Men vem bryr sig år 2032?då kanske han har skött sig fint i fängelset, funnit Gud och virkat en barnfilt.
Ffs.
Måtte han hamna i cell tillsammans med en sadist med oförklarlig tillgång till vassa och heta saker.

Sånt tänker jag på, sen fäller jag tårar och tänker på sorgen och plågan.
Jag är så väldigt, väldigt, väldigt ledsen för er skull. Så ledsen.