Vem bär detta?

Herregud vad glad jag är över att jag inte jobbar inom sjukvården. Ett misstag, eller flera, så har man ett liv på sitt samvete. Sjuksköterskan som missade det här är ju nu och för alltid en komplett paria. Inom precis alla områden utom möjligen den allra innersta kretsen. Menade han eller hon att ha ihjäl en 23-åring? Helt säkert inte. Menade hon eller han att vara effektiv med resurser? Helt säkert. Men han eller hon verkar inte ha följt rutiner och har därför blivit skild från sitt arbete för all framtid. Varför blev det så? Jag har ingen aning. Ingen som helst. Allt jag vet är att jag skulle bli ytterst förvånad om det visade sig att den här sköterskan verkligen ville att den här killen skulle dö. Hon eller han verkar ha varit oförsiktig (och kanske snorkig, vad vet jag?) och agerandet ledde till att han inte fick den hjälp han behövde och han dog. Agerandet ledde inte direkt till att han dog, som så många vill få det att låta. Han var sjuk sedan innan. Sköterskan kanske lyssnade på berättelsen om influensadiagnos av vårdcentralen och tänkte att läkaren säkert visste vad hon eller han gjorde. Kan man få en brusten mjälte av en influensa? Inte vet jag. Hade han influensa? Inte vet jag. Om man inte kan få det så verkar det ju som om han hade en mycket mer allvarlig och invecklad infektion och det borde nog läkaren ha upptäckt. Det är deras jobb. Sköterskan litar på att läkaren har gjort sitt jobb. Men är läkarens agerande orsaken till killens död? Jag vet inte. På ett sätt skulle jag vilja säga ja, för denne läkare vaggade in sköterskan i en trygghet som han eller hon inte borde ha haft. På ett sätt vill jag också säga nej för skadar det så mycket att skicka en ambulans på panikångest (som sköterskan trodde att det var)?
Jag får ta i från tårna för att inte skriva lite småelaka saker om sköterskor över telefon, för gudarna ska veta att jag har haft med sådana att göra. Många sköterskor som jag har pratat med i telefon eller i triage (heter det så på svenska?) möter sina patienter med en trött, von oben- och snorkig attityd. Man märker det också när debatt uppstår på nätet eller i tidningar där trötta sköterskor skiver in och gastar om att det ”faktiskt finns något som heter EGENVÅRD”, underförstått att deras sängar är fullbelagda av störiga patienter som hade kunnat vara hemma.
Men hur mycket är botandet av oro värd? Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag har åkt, gått, kravlat och släpat mig till akuten med en blödande tarm och jättestor oro. Hur många gånger har jag fått komma in? Jag kan dra mig till minnes en enda gång. Annars blir man hemskickad med en signal till vårdcentralen att denna behöver kontaktas dagen efter. Visst, bra, effektivt. Vi vet alla att jag gillar effektivt, men jag ogillar mer att ha panik över en säker nära förestående död. Ett vänligt och proffsigt bemötande som tar mig på allvar, det är allt jag begär. Jag önskar att fördomar kunde slopas helt och hållet och att unga tjejer och kvinnor inte bara blir inskickade på toa med en sticka så fort de söker vård, att äldre kvinnor inte blir avfärdade som stressade hysterikor, icke vid sina sunda vätskor och att unga män inte blir avfärdade med ”lite får man tåla”.
Jag behöver inte prata med en psykolog om jag bryter benet, även om jag är kvinna. Kan vara att jag är lite sur sådär allmänt på benpiporna som skaver mot strumpbyxan, men jag önskar mig hellre en kompetent kirurg än en psykolog i det läget. Tänka sig!