Lilla Cloven

Jaha. Min dag började inte så bra så jag hoppas att den slutar bättre. Det började med att jag gick upp och duschade, allt sånt som vanligt och varken bra eller dåligt. Sen, när jag satt och åt min morgonmüsli (kanske 20 russin att plocka ut) började Clovis jama mycket dovt. Hon satt och svajade samtidigt som hon mjaoade och sen kaskadkräktes hon. Hon roterade runt sin egen axel och spydde i en cirkel. Man kan nog anse mattan som förverkad nu, men skit i det. Sen sprang hon bort några meter och spydde där och sen ytterligare en liten bit och en liten pöl där också. Sen satt hon och halvstirrade med halvslutna ögon. Stackars lilla Cloven!
Jag hämtade papper och torkade upp det jag kunde, men konsistensen var en helt annan än jag är van vid. Vanligen kräks hon upp maten i dess ursprungliga konsistens, men det här var som vatten nästan och det luktade mycket starkt av spya. Det andra brukar lukta kattmat. Inte bra. Jag klappade och klämde på henne vilket resulterade i att hon kurrade som en besatt. Inte heller det bra. Överdrivet kurrande brukar tyda på att de mår dåligt, kissarna. Så jag ringde jouren på djursjukhuset och berättade om det hele. Den jag pratade med trodde inte att det var så akut att jag var tvungen att åka direkt, så jag blev ombedd att ringa igen kl 8 när jag kunde komma fram till tidsbokning. Jag gav J stränga instruktioner om att hålla koll på C och cyklade iväg till jobbet. 08.00 ringde jag, blev uppringd halv nio och fick en tid idag kl 19.00. Bra tid. Den jag pratade med trodde inte heller att det var några större bekymmer och inte att jag behövde komma akut. Ok.
Så jag satt här på jobbet och kunde inte riktigt koncentrera mig på vad i hela världen jag skulle göra. Vem visste var Clovis ägnade sig åt? Hon kanske kräktes ännu mer? Hon kanske kissade blod? Han kanske låg och mådde jättejättedåligt där hemma och här sitter jag och handleder elever som inte mår jättejättedåligt och som framför allt inte är mina bäbisar!
Så jag tog min cykel och offrade lunchen. Väl hemma möttes jag av en glad Selma. Clovis var slö och låg i soffan, men hon reste sig när jag kom och var väldigt gosig och ville gärna bli klappad på. Jag klämde på hennes mage och skulle se om det blev någon reaktion, men det var ingenting. Hon pysslade lite med ditt och datt. Jamade när jag pratade med henne och kurrade inte sådär hysteriskt som hon gjort på morgonen. Så jag kände mig trygg med att spurta tillbaka till jobbet, jobba några timmar och sen (snart) åka hem till Cloven igen.
Min lilla fina Clovis. Hoppas det bara är en magbakterie eller något. Stackars maden och stackars hon som måste till veterinär nu. Okända människor som klämmer på henne är kanske det värsta hon vet, alla kategorier så det vill jag INTE göra i onödan. Men nu verkar det onekligen som om jag måste kolla upp detta. Hon ska få mycket pinne sen. Lilla Clov.