Krisen

Jag känner att jag är mer och mer besatt av min lön. Jag är _jäkligt_ missnöjd med hur min lön ser ut och framför allt är jag missnöjd med att jag inte vet vad jag ska göra åt den. Eller det. Vad jag ska göra åt hela situationen. Vad kan jag göra? Jag bor i en stad där det går 200 lärare på varje tjänst och det är arbetsgivaren som har precis all makt. Jag har ingenting. Jag har inte ens ett lokalt fackombud värd namnet... när jag såg häromdagen att jag tjänar så pass mycket mindre än snittet i min ålder skrev jag direkt ett mail till henne och frågade om hennes tankar kring detta. Hon tänkte ingenting för hon svarade inte. Det gick några dagar och sen sprang jag på henne och bad om ett svar. Hennes svar var att man i den här staden ligger en bra bit under snittet, så det är bara för mig att acceptera om jag vill jobba kvar.

Vill jag det då?

Jobbet är trevligtl, arbetsplatsen är trevlig, kollegorna är trevliga, ledningen är trevlig men lönen är helt jävla värdelös och det finns inga utsikter om att bättra på den - verkar det som.

Trots att jag jobbat som gymnasielärare i fyra år tjänar jag drygt 1000 kr mindre i månaden än min kollega som har jobbat i två.
Trots att jag är 28 år tjänar jag i princip lika mycket som de som är 24-25.
Jag är 28 år och har jobbat i fyra år, andra 28-åringar (som jag skrivit och babblat om förr) har nog i undantagsfall gjort det.

Alla de här sakerna ville jag att mitt lokala fackombud skulle ta i beaktande och kanske tycka något om... men hon verkar mer intresserad av att gå på möten och prata om de stora fina dragen i det fackliga arbetet istället för att intressera sig i mig. Fair enough. Jag vet inte vad jag kan vänta mig av henne... tydligen inte det dock.
Så jag frågade henne vad hon gör som fackligt aktiv, vad som krävs, vad man har för uppdrag och lite sånt. Inget svar där heller. Hon har väl annat, viktigt att göra.

Så. Jag har inga utsikter om någonting egentligen. Vad ska jag göra? Vad har jag talang för? Jag vet folk som har noll dagars utbildning efter gymnasiet som tjänar mycket mer än jag gör. De har dessutom inte en halv miljon i studieskulder som de betalar tillbaka 1100 spänn i månaden på varje månad.

Vad ska jag göra? Skriva en bok? Prostituera mig? Börja jobba på samhall eller mcdonalds? Vidareutbilda mig (till vafan då och vad genererar pengar och själslig stimulans)?

Mina vänner som har kortare tjänstgöringstid än mig tjänar alla mer. Varenda en av dem. Varför är jag minst värd? För att jag egentligen inte har någon som helst trygghet. Det är nu jag får betala för att jag har hoppat mellan en handfull jobb och alltid varit "såååå uppskattad" men aldrig fått stanna tillräckligt länge för att bli in-lasad och kunnat ställa krav. Trots att jag får höra hur fantastiskt oumbärlig jag är, mest hela tiden. Hur oumbärlig är jag egentligen? Ska jag gå in till rektorn imorgon och fråga hur oumbärlig jag egentligen är?
Shit vad mitt liv ser mörkt ut, inser jag nu.

Är det nu den kommer - livskrisen?