Att får poäng

Är det på riktigt något fel på mig?

Facebook är en rolig källa till information om folk och vad de gör. Jag ser vad många gör i form av resor och äventyr och blir lite avundsjuk. Sen börjar negativa jag gnaga någonstans där i bakhuvudet och jag börjar undra. Jag undrar var personer som är jämngamla med mig (eller kanske till och med äldre) gör på bada-i-lera-kräkas-hela-natten-och-lyssna-på-musik-som-gör-att-man-inte-kan-tänka-för-det-är-så-hög-volym-festivaler? Nu har jag i och för sig aldrig varit en sådan som känt sug efter sådana tillställningar och ÄNNU MINDRE nu, när jag börjar närma mig trettio bast och hellre går upp kl 8 än 18 på en söndag.

Jag förstår dock inte hur folk kan uppskatta det. Förlåt alla ni "coola" människor som hänger på konserter och krälar i lera minst tre gånger varje månad... förlåt för att jag dömer. Men jag blir fundersam. Jag blir fundersam när jag läser att folk som är 28 år desperat deklarerar att de absolut "inte vill bli vuxna". Tvi vale, till och med. 
Snälla nån. Ni är redan vuxna, ansvarig för era handlingar inför lagen sedan rätt så många år och staten har ingen som helst skyldighet att sörja för ert välbefinnande bara för att ni "inte vill bli vuxna". Jag tänker då i alla fall inte betala min skatt för att fullt livsdugliga samhällsmedborgare ska få jobba 25% för att få tid med alla festligheter, lerdrabbningar och kräkmåndagar som de vill ha  -  för att finna sig själva (eller något).

Det må vara att folk tycker att det är höjden av coolhet att inte ta ansvar och att bara "finna sig själv" i år ut och år in. Men om man inte har lyckats hitta någonting på trettio år, då kanske man kan wing it så länge. Eventuellt kanske man hittar något väsentligt någon annanstans än genom vindimmorna bakom den minst illaluktande bajjamajjan på Peace and Love.