Antiklimax

Sicket antiklimax. Det borde ha varit Tyskland i finalen. Inget snack. Två skitnödiga lag som inte lyckas göra avslut. 116 minuter utan mål och sedan ett mål för att Holländarna helt tappat koncepten. 1-0 i en VM-final efter förlängning. Nej, det är inte värdigt.

Tyskland hade fortsatt att forcera och gjort underbara mål och prestationer. Det hade blivit flammande, gnistrande och spännande.

Det här var fram och tillbaka och en spark i bröstet. Fram och tillbaka och en rävsax om benen. Fram och tillbaka och kort, kort, kort. Fram och tillbaka och en extremt vältränad spanjor som får ont av en holländare som tittar på honom. 

Men jag är inte nöjd. Den största matchen i hela VM var den mellan Argentina och Tyskland. Det är den jag kommer att bära med mig, inte den här mesiga finalen. Jag tycker inte att man är supervärdiga vinnare om man vunnit med 1-0 hela vägen igenom. Det är fegt att stänga fabriken efter ett mål. Det ägnar sig Italien åt på ackord och det fungerar inte i längden och det blir förskräcklig fotboll av det. Sen ska vi inte prata om hur Italien åmar sig så fort de är ute på plan. De ramlar, rullar, håller sig för ansiktet och gråter blod så fort någon andas åt deras håll. Hur man kan hålla italiensk fotboll för den bästa och "älska den så man gråter" som herr Birro uttryckt i medier, det fattar jag icke.

Alla de här filmningarna, fy fan!