Jag kom till jobbet och...

Jag är ankommen på jobbet och väl här möts jag av både blä och blush. Mest undrar jag lite hur jag ska ta mig igenom dagen. Den här utlovade enegiboosten har inte kommit. Jag är lika trött nu som jag är på en fredag. Voj voj.

Men alltså. Allvar nu. Jag orkar inte leva i ovisshet en sommar och halv höst till. Jag vill veta var jag ska jobba, när jag ska jobba och hur jag ska jobba. Jag vill kunna planera och vara trygg. Jag vill någon gång i mitt liv få en fast anställning. Ni vet en sån som andra yrkesgrupper får när de har jobbat i några år inom sitt yrke. Sånt som liksom kommer sig naturligt i och med att man visar upp att man är en duglig tjänsteman. Sån skulle jag vilja ha nu.
Men det får jag inte. Jag vet ingenting. Jag vet att jag troligen inte har något jobb efter juni i år och då börjar vi om karusellen igen... Jag är inte panikslagen inför det så som jag varit förut. Jag vet att jag klarar mig och att jag kan leva, men jag är less. Jag vill kunna jobba och inte alltid känna att jag är lägst i hierarkin. Jag vill kunna jobba på en arbetsplats där det finns möjlighet till utveckling och jag vill finnas i ett sammanhang.
Snela rektor här, rektor där eller rektor änyvär, ge mig något typ av besked.

MoF ska åka till Cypern idag... det ser mörkt ut tycker jag. Men samtidigt har jag smsat och inte fått något svar. Det kanske tyder på att man sitter på flygplan. Eller så har de hoppat på ett tåg och ska komma och överraska mig. Hoppas.

Lägg också märke till den optimistiska nedräkningsgadgeten till höger. Den kanske kommer att justeras, men håll ögonen på den. Det är slutrusch nu, inget snack om den saken. Jag hinner bara baka tre surdegsbröd innan detta är över. Inte för att jag antagligen kommer att göra det, men ändå, som ett mått.
Vad mer kan hända på tre veckor? Inte mycket. Jag tänkte på allt möjligt, hormoncykel, busskort, lön, räkningar, en cm hår, någon mm nagel (visste ni förresten att det finns de folk som gör påbyggnad på tånaglarna?! Jag trodde man ville ha korta tånaglar...). Ja.
Men allt det där är månader. Jag är alltså under det där nu. Jag kommer att bli färdig under tiden jag lever på den lön jag får om en dryg vecka. Nu är det nära. Ack dock, en bit bort än.