Väldigt långt inlägg om ev. framtid

Jag är lite ambivalent när det gäller mitt jobb, rent allmänt alltså.
Visserligen har jag roligt som lärare, allt som oftast.
För det mesta är kollegorna roliga att sitta och prata med och vi har ju såklart alla något gemensamt, just därför att vi alla är lärare. Dock, på andra sätt är det inte alls alltid lika roligt att vara lärare och inte lika roligt alls... helt enkelt.
Detta är vad jag tänker: som lärare i min ålder så får man finna sig i att vara lägst i rang. Om man dessutom är kvinna så cementeras detta ytterligare. Om jag t.ex. står och pratar med en kollega så kan det hända att någon annan, gärna en man, helt sonika kliver fram, säger något och plötsligt är allas ögon på denna person. Mitt pratande glömdes bort, det kan vara nog så viktigt, men det finns alltid viktigare saker ifall de kommer ur munnen på någon med ”högre rang”. Så länge arbetsmarknaden kryllar av 40-talister så kan jag glömma att få en fast anställning. Får jag ingen fast anställning kan jag inte ta lån, det blir knepigt med uppsägningstiden, jag får finna mig i att alltid ha det rätt så osäkert; kommer jag att ha jobb efter sommaren/efter jul? Jag kan inte ta tjänstledigt och om jag skulle bli sjuk någon längre tid så kan jag ju tro att jag sen inte har något jobb kvar. Det låter ju som förskräckliga arbetsvillkor och det är det ju också. Men det är verkligheten för väldigt många. Efter två år i en och samma kommun ska man LAS:as in, då ska man få en fast tjänst, så säger lagen. Arbetsgivare kan dock gå runt detta. På mitt förrförra jobb så samlade jag ihop ett år och 51 veckor, sen fick jag sluta, min kollega här hon jobbade också i ett år och 51 veckor, sen fick hon visserligen vara kvar, men i en annan anställningsform och vips började hon om på noll. Hon har snart jobbat tre år inom samma kommun, men är inte närmare att LAS:as in än hon var för två år sedan. Jag vet inte hur många nya anställningsformer man kan trolla fram sådär på rak terminsskifte, men säkert finns det några fler att ta av.
För mig är mina villkor just nu att jag är på ett grav-vik. Ett år, står det på kontraktet. Sen får jag se. Ska det förnyas måste det beslutet fattas av rektorn såklart och när detta beslut eventuellt kommer det kan jag bara drömma om att få veta. Kanske kommer det i maj, kanske i augusti. Jag vet ingenting och kan inte planera för fem öre.
Nästa aspekt är lönen. Jag tittade på en rolig liten sida på internet som (väldigt ovetenskapligt säkert) jämförde snittlöner. En gymnasielärares snitt är 1000 kr mindre i månaden än vad t.ex. en tennislärares snitt är.
Som gymnasielärare behöver man ganska många års utbildning, i mitt fall har de varit 5,5 stycken. Trots det tjänar jag inte mycket mer än en receptionist utan utbildning. Jag har snart jobbat i fyra år, men det märks inte på min löneutveckling eftersom jag hela tiden får sluta på mina jobb och därmed missar lönesamtalet. ”Jamen då ser man ju till att höja lönen när man kommer till nytt jobb” tänker ni då. Nej, så fungerar det inte. Här är det arbetsgivarna som har all makt. Det går kanske femtio kompetenta gymnasielärare på varje utlyst (och icke-utlyst, ty de är ju oftast dolda och finns inte hos t.ex. Af) gymnasielärartjänst. Jag har till exempel fått finna mig i att gå ner i lön när jag har bytt jobb. Lägg på detta att jag inte har fått vara del av den vanliga löneutvecklingen under de här åren... där har ni min roliga arbetssituation. Lärare är ett yrke som jag valde för att det var hyfsat säkert och lämnade en del livlinor. Ifall jag ville ägna mig åt att skriva vid sidan av, så kunde jag det (tänkte jag). Om jag ville ta en termins tjänstledigt och läsa mer på universitet så kunde jag det, för det var kompetensutveckling. Så tänkte jag. Sen gjorde jag min praktik och upptäckte att jag var bra på att vara lärare, så vips började det sjunka in att detta kanske skulle bli min bana nummer 1.
Men så visade det sig att läraryrket på inget sätt var särskilt tryggt. Inte heller var det betalt nog för att kunna betala av studieskulderna i någon vettig takt. Det finns två saker som är bra med läraryrket och det är eleverna och ferietjänsten. Dock är ferietjänsten mer och mer på väg bort och om SKL får bestämma kommer det bara att vara semestertjänst för lärare inom en snar framtid.
Ok, säger jag. Men då får ni höja lönen betydligt. Då får lönen matcha den långa utbildningen som ligger bakom, precis som den gör för t.ex. ingenjörer, ekonomer, advokater eller läkare.
Nej.
Jag ser ingen ljusning och därför jag har börjat umgås med tanken på en annan bana. Jag har ju gjort slut på alla mina CSN-pengar så jag får ju spara och hitta på andra lösningar om jag ska ro i land detta. Det första jag tänkte var att jag kanske ändå ska slå slag i saken och utbilda mig till specialpedagog. Det är ju den naturliga vägen från där jag är nu. Tre terminer, helfart, sex terminer halvfart. Sen kan jag antagligen möjligen stiga i status och lägga på 0,5% på lönen.
Är det värt det? Skillnaden mellan en specialpedagog och en speciallärare (som jag är nu) är att specialläraren är med eleverna och specialpedagogen är med kollegorna och stöttar dem när de ska stötta eleverna. Eleverna var ju det roligaste kom jag fram till. Därför är nog det en ganska dålig idé. Men kanske? Kanske inte?
Jag vet inte. Jag satt och läste en massa om utbildningen igår och tänkte att ”nja, njo, detta skulle jag nog klara av”. Sen satte jag mig och läste lite om magisterkursen i historia och tårna krullade ihop sig. Varenda liten stavelse i kursbeskrivningen gjorde mig alldeles varm och längtansfull. Uppsats! Temakurs! Allmän kurs! Dick som lärare igen! Klas-Göran Karlsson som lärare!
Är det något jag vill, så är det detta, det är helt klart. Men vad ska jag ha det till?
Ja, jag vet inte. Men det är i alla fall klart att jag inte kan fortsätta på exakt den inslagna banan som jag är på just nu. Jag trivs inte för fem öre.