En fortsättning

Ok. Jag får försöka se det såhär.
Åh vad lycklig jag kommer att bli när den här dagen är slut. Då kommer jag att få tvätta (det är vanligtvis ingenting som jag tycker är störtkul, men nu ska ni veta att jag inte har tvättat på två veckor (!). Stor påfrestning. Sista paret trosor. Ojojoj.
Jag ska även rätta prov. Jag vill rätta färdigt mina prov. Jag har 50 kvar. Problemet är att jag ska jobba sent flera dagar i den här veckan som kommer. Öppet hus och en massa annat jobbigt. En dag till kl 20 och en annan till kl 18. "Kl 18 är ju normal arbetstid" sa en kollega. Det är det alltså inte. Eller i alla fall inte enligt mig. Jag fick veta hur arbetstiderna såg ut när jag började där och ingen sa någonsin något om kl 18, speciellt inte när man börjar kl 8. Det stressar mig dock att det antagligen finns kollegor som tycker att jag inte jobbar så mycket som jag borde. Jag hade inte haft något att göra ifall jag var på jobbet i tio timmar. Ska jag sitta där och mögla för att vara duktig? Nej.
Jag vet, baserat på empirisk forskning, att hur duktig eller oduktig man är har ingenting att göra med hur länge man får vara kvar. Jag kommer att få sluta till sommaren oavsett om jag sitter kvar till larmet går på eller ej. I Kävlinge var jag duktig som bara den. Det gav mig inget förutom nästan magsår.

Summan av det hela är iaf att jag inte ser särskilt mycket fram emot att jobba till 20 resp. 18 i veckan. Jag får lite panik. Jag vill hem. Jag ser ett oerhört värde i att bara vara hemma. Jag vill vara hemma med katterna som jag har lämnat ensamma hela dagen. Jag vill ta det lugnt, ladda batterierna och ha några timmar helt enkelt hemma.
Det här verkar jag vara ensam om. Det är det som stressar mig litegrann. Varför är jag ensam om detta? Varför tycker inte folk som jag? Varför är jag så himla kinkig?
Jag måste sluta tycka att alla andra har rätt och jag har fel. Jag känner det jag känner och jag har rätt att känna det jag känner. Det är lätt att säga.
Ojijoj.