Lala-land

Ibland kan man bli lite bitter.
Ibland.
Jag har ingen fast tjänst och utsikterna om att få en sådan är väldigt, väldigt dystra.
Det här har inte stört mig så mycket förut. Jag ska väl vara glad att jag har ett jobb (när jag nu har det) tänker jag och så tröstar jag mig själv.
Men sen börjar man tänka och då blir man lite irriterad.
Vad får man om man har en fast tjänst?
1. Möjlighet att ta tjänstledigt.
2. Möjlighet att utbilda sig med 80% av lönen.
3. Möjlighet att ta banklån.
4. Möjlighet att skaffa barn och vara mammaledig.
5. Inkomstgaranti från facket om man skulle bli tvungen att sluta.
6. En VÄÄÄLDIGT lång uppsägningstid.
7. Trygghet.

Varför kan jag inte få en sådan tjänst då?
Jo. Jag är bara 27 år. Man får inte det om man försöker jobba som lärare så ung. Ingen arbetsgivare vågar anställa en ung och ny lärare på det sättet eftersom det upplevs som "osäkert" med min generation.
Man kan dock "lasas" in. Har man jobbat i kommunen under två år så har man enligt lag rätt att få en fast tjänst. Men det här har egentligen ingen verklig bäring ute i den verkliga världen.
Jag jobbade i Lomma i ett år, elva månader och tre veckor. Sen blev det plötsligt elevbrist och jag var tvungen att sluta.
Min kompis M jobbade i Malmö i ett år, elva månader och tre veckor och sen ändrades hennes tjänst från vikariat till visstidsanställning. Då började hon om på noll.
Så kan man tydligen göra. Festligt.
Det är ganska uppenbart att det är lätt som en plätt att gå runt detta, ty när vi börjar närma oss tvåårsgränsen igen så kan man ändra anställningsformen igen, alternativt säga att det inte finns underlag och be oss att sluta.
Läraryrket börjar likna litegrann att jobba på 7 eleven där chefen anställer någon fjälla under provtiden utan att sedan ge förlängning. Det finns ju alltid någon ny på tur! Så även inom läraryrket.

Det är alldeles, alldeles för mycket makt till arbetsgivaren.
Dock, framför allt: LAS är alldeles för stenhård. Uppsägningstiden är ETT HELT ÅR om man väl blir fast anställd och man kan inte säga upp om det inte verkligen, verkligen (och då menar jag verkligen) finns graverande skäl. Inte ens då för övrigt, för då blir oftast en omplacering aktuell.
Något som jag märkte där jag jobbade i Lomma där många av de omplacerade hamnade.

Således:
Priset för att LAS är så rigid är att jag och de mina (unga vuxna) får vänta väldigt länge (om det någonsin inträffar) på någon typ av trygghet i livet. Följden av det blir antagligen färre ungar, färre fortbildade lärare och en väldigt stressad generation som alltid, alltid måste bevisa sig eftersom de sitter så otroligt mycket mer löst än de som är fast anställda sitter hårt.
Fördelarna med LAS är att om man får en fast tjänst så sitter man som berget. Jag kan dock inte låta bli att fråga mig om det kanske inte är en sådan fantastisk fördel. Någon typ av gyllene mellanväg kanske kunde eftersträvas. Jag har ju (på gott och ont) jobbat på några arbetsplatser nu och jag har många, många gånger sett trötta 40-talister som vet att deras tjänst är säkrare än döden. De anstränger sig minimalt för eleverna och är extremt lite flexibla och verkar även vara extremt lite entusiastiska inför sitt jobb.
Väntande på dem står säkert tio yngre lärare, beredda att ta platsen med mycket högre grad av entusiasm och energi.
Men där sitter de, till pensionen, och sitter av tiden.

Företag gör vad de kan för att kringgå det här. De kommer på unika titlar på varje anställd så att "Sist-in-först-ut" sätts ur spel. De kan inte vara lönsamma om de måste leva efter de här reglerna.
Kommunerna gör vad de kan för att kringgå, genom att ändra formen på tjänsten så att de inte behöver ge en fast anställning efter två år.

Ingen verkar vilja ha den här lagen men ändå är den mer seglivad än monarkin.
Det verkar vara politiskt självmord i Sverige att tumma på den här, men den måste ändras på. Annars blir det som man så gärna vill uppnå, trygghet på arbetsmarknaden, en skuggshow och en rest endast för dem som lyckats med systemet för 30-40 år sedan.
Ingen annan får nytta av det här.

Det är en förlegad rest från en svunnen tid som inte är verklighetsbaserad.