Guldgossen

Säga vad man vill om Agnes-Nicole Winter och Anna Anka men ryta, det kunde de.
Agnes-Nicole till sin vaktmästare (eller vad det nu var) som verkade visa på en ganska dålig servicemind och Anna Anka på sin dotters advokat som verkade vara mer än lovligt spak.
Framför allt var det Anna Anka som imponerade på mig. Hon imponerar inte ofta på mig, men det där var sannerligen ord och inga visor.
Jag önskar att jag kunde ha så mycket råg i ryggen som de där två.
Ska det vara så svårt?

Idag när jag var och handlade så hände (som nästan alltid) en förbluffande grej.
Mitt ICA ligger mitt i ett område där folket är, ska vi säga, lite märkliga. Det är allt från folk som aldrig har handlat i en svensk affär förut till uteliggare som ska betala en burk folköl med femtioöringar.
Vissa människor verkar inte veta hur man beter sig när man betalar, de kan inte lägga upp varorna hyfsat normalt på bandet, de sätter inte ner korgen i berget av andra korgar utan låter helt sonika den egna, tömda, korgen stå kvar på kassan (som om denna människa vore den enda i hela världen), de står absurt nära när man själv ska betala och de har ingen som helst pli på sina jävla ungar.
Idag när jag handlade stod jag i kön, som vanligt inklämd mellan en illaluktande person framför och en illaluktande person bakom som stod alldeles för nära (på så sätt kanske man kommer fram snabbare, vem fan vet?).
Någonstans i den långa kön fanns någon förälder till två snorungar som såg ut att vara i ålder 12 och 8 kanske. Tjejen, som var den äldre, hade fått tag i en veckotidning av något slag som hon helt fräckt stod och bläddrade i medan mamman/pappan stod i kön någonstans. Tjejen stod lojt lutad mot kassan (som inte var öppen) mittemot, tuggande sitt tuggummi och tryckte ner varje sida som hon bläddrade fram och studerade dessa noga.
Att köpa nämnda tidning verkade inte vara aktuellt utan det var helt enkelt ett tidsfördriv för denna tjej medan hon väntade på att mamma/pappa skulle handla färdigt.
Under tiden for lillebror fram och tillbaka in och ut ur kön. Upprepade gånger kom han in i kön framför mig, till och med när jag hade mina varor på bandet. Han sträckte sig efter någon av mina varor, lyfte dem högt och ropade bakåt "mamma, vad är det här?!".

HÄR önskar jag ju då att jag hade lite mer... stake, råg i ryggen eller vad man nu ska säga.
Det jag önskar att jag hade gjort var att ta ungen i örat, leda tillbaka honom till kärringen som hade hand om honom och fräsa "ta hand om ungen".
Detta gjorde jag ju inte.
Jag sa "eh?", tittade frågande på kassörskan (som om hon vore någon slags ordningsvakt, det vet jag ju att hon inte är, men jag kan tänka mig att folk förväntar sig det av dem) och stod sedan och såg på medan ungen la tillbaka varan på bandet och upptäckte något annat. Sen satte han av i full galopp mot detta (var det nu var) och inte heller då fick han en åthutning av någon vårdnadshavare.

Systern stod alltså och läste och vek en tidning som de inte hade betalat för och brorsan klämde, fingrade och tog i andras varor och sprang (bokstavligt talat) omkring i affären.
Mamman fick jag aldrig riktigt syn på, men det var säkert en jävligt, jävligt sorglig syn.

Det är när sånt här händer jag önskar att jag var lite mer kaxig, lite mer som Anna Anka. En sån som kan stå på sig och sitt, en sån som inte är rädd för att få lite mothugg.
Man kan ju önska.