Dear dear.

Att sova eller inte sova. Det är frågan. Är det så att jag bör få sova.
Ja.
Är det så att jag kan sova?
Nej.
Varför inte?
Ja.
För att jag i små pytsmängder drabbas av dödsångest så fort jag ligger ner och försöker slappna av. Jag kan inte tänka mig hur folk har det som verkligen är drabbade av dödsångest. Sådana som vet att de ska dö men som inte har kommit fram till punkten där de accepterat det.
Jag vet väl också att jag ska dö. Såklart!
Jag vill bara inte göra det nu, det är så jag tänker.
Jag har en del saker att göra först. Handla tvättkorgar t.ex.

Det är dumt. Jag brukar vara rätt level-headed. Oftast.
Men nu. Nej. Jag vaknar hela tiden.
Igårnatt var det för att katterna kontemplerade över det här med att använda lungorna, inatt var det för att J funderade på att röra på sig.
Pling, plötsligt var jag klarvaken.
Klockan stod inte på 00, men väl på 01, 03, 04, 05 och ungefär tjugo minuter i sex gick jag upp.

Men det är en liten vinst från igårnatt, jag såg nämligen 00 då. Det kanske hade något att göra med att jag var tröttare än herr tröttsjuk igår när jag la mig. Jag hade kunnat somna på golvet medan J la på lakanet efter tvättsejouren. Det var helt ok. En luddig matta, täcke och kuddar i en hög. Kunde det bli bättre? Knappt.

Allt jag kan tänka på är att klockan om 11 timmar kommer att vara så att jag får slappna av och inte göra något. Gud vad den här veckan kommer att bli svår. Eventuellt den svåraste veckan någonsin jobbad av mig. Tack gode gud för lovet.
Gode. Gud.