Det här är inte min katt. Men någons katt är den.
Fasiken vad cool den är. Den ska jag tänka på mycket idag.
Jag har kollegor som skrattar åt barn med särskilda behov. Sådana som tycke att "sånna där" inte ska gå i skolan. Eller att de borde gå om ettan om och om och om igen.
Tills de lär sig att sluta tramsa med den här dyslexin.
Så har jag föräldrar som skrattar åt lärare som försöker hjälpa barn med särskilda behov. Sådana som tycker att ingenting duger och vid minsta lilla sak som inte faller på läppen så måste en anmälan göras.
Men jag skiter i båda sakerna faktiskt. Förutom när jag är här på jobbet. Då bryr jag mig. Lagom mycket.
Men när jag kommer hem.
Poof.
Så var det inte de första terminerna som jag jobbade. Då kunde sånt ta knäcken på mig.
Nu vet jag att jag inte är kompatibel med alla människor (eller ens en särskilt stor del av dem) men det skiter jag i.
Jag skiter i det.
Så länge jag inte behöver bli fast på en öde ö med någon av dessa människor. Då blir det åka av.
Anamma.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar