Vaktar elever

Allright. Den här dagen har inte varit rolig. Jag vet inte riktigt varför eller hur det gick till, men jag har helt tappat tålamodet. Med mitt jobb får man aldrig tappa tålamodet. Jag har de mest tålamodskrävande eleverna och de kräver att jag håller tålamodet på topp. Men idag har det inte varit så. Idag vill jag bara hem. Hem. Hem. Hem.

Jag har fortfarande inte kommit på vad jag ska äta... jag har god lust att äta något gott på vägen hem, men jag vet att det är dumt för då får jag räsra på toa och vem har en toa på sin timslånga promenad? Inte jag. Så därför väntar jag snällt till ikväll.

Det har varit fantastiskt väder idag. Riktigt kallt (med Skånemått mätt) så att snön håller sig kall och pudrig istället för farm och slaskig. Jag misstänker att det har värmts lite nu i och med solen, men imorse när jag gick ner till jobbet kunde jag sparka snöpuder framför mig och det var inte halt för fem öre. Goddamn så trevligt.

På vägen hem ska jag dock ändå kolla efter broddar, för säg den lycka som varar? Snart har de hunnit salta järnet och då är vi där igen. Slat=vatten, minusgrader=is. Helst skulle jag vilja ha galoscher med broddar. Nej, jag är inte 79 år och en gubbe, men jag vill inte att mina skor (man kan inte köpa snöbeständiga hyfsade skor i södra Sverige) ska dö snödöden. Var fasiken får man tag på det?

Jag tror att det får bli thaimat idag. En gryta som inte är stark med kyckling och annat wokat. Excellento.

Vad är dåligt?

Godmorgon. Jag har alltså börjat gå om mornarna, vilket stjäl lite mer än en halvtimme varje morgon. Därför blir min rutin att skriva här lidande. Nu till exempel, hinner jag bara skriva några ord innan jag ska göra banzaii och sedan ge mig av.

Vad har då dagen i sitt sköte? Ingen mat... än. Men snart. Snart. Jag hänvisar till räknaren. I love the räknare.
Sen ska några av oss på ett seminarium om neuropsykiatriska funktionshinder. Trevligt. Allting som är avbrott mot vardagen är trevligt.

Något annat som inte är så trevligt är den känslan jag hade när jag vaknade. "Något är dåligt. Vad är dåligt? Något är dåligt? Vad är dåligt?" vad känslan jag hade och orden som ekade och ekade i mitt huvud. Vad var det som hade hänt? Vad var det min hjärna syftade på? Vad är det som drar ner mig? Det är inte vädret, jag skiter i vädret. Det är snö, som det ska vara. Sluta salta bara så kommer det att vara vackert också. Det är inte att jag inte får äta, det är ingen nyhet. Det är inte något jag har missat eller glömt på jobbet, tror jag. Kan det vara konflikten som råder mellan några av mina kollegor? Jag har hamnat i det hela och måste ta ställning. En av lärarna sa igår "Det är viktigt att H är med, för hon  kan vara på vår sida". Då ilsknade jag till lite och sa att jag var på elevernas sida. Men det råkar vara så att jag tycker att vissa har bättre förslag än andra när det gäller elevernas välbefinnande.

En av mina elever har fått följande fråga att utreda:

"Varför är bruna människor mer överbefolkade?"

Behöver jag förtydliga mer?

Fan vad det här irriterar mig

Jag fattar inte varför alla hjärndöa idioter på gatukontoret envisas med att SALTA ISTÄLLET FÖR ATT GRUSA.

VARFÖR?

Om man saltar när det är minusgrader i luften så tinar snön men vätskan FÖRSVINNER INTE, den fryser på igen och blir till blankis som KNAPPT SYNS.

Ifall ni istället låter snön packas på gågatorna och hålla en vettig temperatur och sedan GRUSAR på det så behöver inte tanter (som jag) ramla och slå oss fördärvade varje gång vi tittar ut genom fönstret. Ingen sparkar här, grus är idealiskt.

Men neeeeeeej, här måste vi lägga miljontals kronor på salt och salta skiten ur allt och alla. Sen klagar de på att de inte har folk eller fordon nog (för de har väl rostat sönder) att distribuera den här himla saltattacken. Tacka fan för det, låt snön vara så blir det mycket säkrare väglag än annars.

KAN NI INTE FATTA DET?