Första dagen på dagis

Idag har vi haft första dagen av tre på inskolning.
När vi kom hem fyllde jag i en blankett om överflyttning till annat dagis.
Det finns ett antal skäl till det. Här kommer några:
Idag när vi var där fanns det ingen pedagogisk idé överhuvudtaget. Ingen samling, ingen plan för aktiviteter, ingen tanke varför vi skulle göra något alls... det var mest bara förvaring.
Det var förvaring av ett dussintal barn och tre vuxna fanns till plats. Av vilka en höll på med administration en hel del, en hade ett enda barn att se efter eftersom han brutit samman och en hade hand om alla de andra (1-2-åringarna).
Lilla killen, ettåringen som fått ett sammanbrott började gråta högljutt när mamman hans gick. Inget konstigt i det kanske. Problemet var bara att han fortsatte i tre timmar och slutade bara när den här särskilda pedagogen lyckades söva honom i en vagn. Han var helt förkrossad och skrek, grät och ropade efter mamma.
OM KNUT SKULLE GÖRA DET SKULLE JAG FÖRSMÄKTA.
Berättar de för mamman att det har varit så då, undrade vi?
Jo, det trodde nog pedagogen som vi pratade med. Sånt som inte tillför någonting berättar de kanske inte, menade han.
Jag vill absolut veta om Knut har gråtit med skrikmanér i tre timmar och inte på några villkors vis gått att avleda. Då vill jag att man ringer mig så jag får komma och hämta mitt barn. Det skedde inte här.
Vid ett tillfälle låg det en halväten bit banan på ett bord. Runt bordet fanns det flera barn. Jag och J iakttog denna bit banan och barnen runt omkring för att se om någon verkade äga den. Vi såg inget barn som gjorde några anspråk. Knut däremot, han gjorde anspråk. Han sträckte sig, gnisslade och pep och ville absolut ha den.
Jag och J tänkte samma sak, nämligen att vi skulle försöka distrahera Knut och trolla bort biten. Vi visste ju inte om någon hade spottat ut den eller om den kom från golvet eller vad det var - eller om den var nåns. En av pedagogerna kom fram, spände ögonen i J och sa "ge honom den då". Jag försökte förklara att vi inte visste något om dess status men det ville hon inte lyssna på. När vi hade givit den till Knut spände hon ögonen i J onödigt länge som för att säga "jag förstår verkligen inte hur du TÄNKER".
Överlag var det tydligen så att man inte skulle "säga nej till barnen" på denna avdelning. Jag såg flera saker som var riskabla för Knut. Pallar och hyllor man kunde klättra högt på, Knut kunde med lätthet klättra upp på diskbänken om inte jag hade passat på honom. Men man fick inte säga nej.
Eftersom jag inte kände placet så gick jag efter Knut när han försvann in i ett annat rum. Då fick jag också en barsk tillsägelse om att det inte var någon fara och att jag skulle låta honom vara.
Jag försökte förklara att jag inte visste var passagen ledde och jag ville kolla det, och blev i princip idiotförklarad för det.
Men jag är inte hundra procent säker för två av tre pedagoger var det ganska svårt att kommunicera med p.g.a. språkförbistring.
Sen spelades det musik, på 400 dB. J höll på att krevera. Gangnam style i ett litet rum med vad som kändes som tusentals barn samtidigt. Alla barnen var mer eller mindre gnälliga och hungriga och det enda denna musikstund gjorde var att ackompanjera detta.
Utgång var tydligen inte heller på agendan, trots att det var bra väder, fanns en fin lekplats utanför och det skulle inte ha krävts någon särskilt stor ansträngning att få ut alla barnen. Man verkligen kände hur alla sjukdomar hoppade från en snorig näsa till en annan. Ur och Skur hade varit bättre än detta Montessorikaos, kändes det som när man var där.
Maten var inte av högsta kvalité. Nu gnäller jag på allt, men det råkar vara så att jag tycker att det är viktigt att Knut får bra mat och får i sig maten.
Det är ju som skrivet norm att de ska äta själva. Knut KAN INTE det än. Han lär sig och kan ta skeden ibland och idag kunde han dricka ur ett riktigt glas och jag fattar också att han gör framsteg jag är inte dumihuvet, men man måste ändå se till så att han får mat nog i sig för bövelen. Jag satt bredvid en tjej som knappt åt något alls. Hon drack mjölk bara. Till slut var jag tvungen att sticka in en sked mat i munnen på henne för att hon skulle få något alls i sig. Det gillades inte, såklart.
Det kändes inte för mig som om det fanns någon kontroll på huruvida barnen fick i sig mat ordentligt och vi märkte också tidigare att om de var hungriga fick de en bit bröd som de hade i köket.

Jag kommer inte att vara med på tisdag, onsdag, del två och tre av detta drama i tre akter. Jag klarar det inte.
Jag hoppas verkligen att det blir bättre sen, för vi måste gå där nu säkert i ett år. Eller vi... lilla Knut.

Knut fann sig för övrigt bra med de andra barnen. Ett barn slog honom och puttade honom några gånger men det blev inget av det. Bra Knut. Sen var han allmänt glad och skojig. Också bra Knut.

Men han hade inte varit mätt efter lunchen om inte J suttit bredvid och matat salt fiskgryta in i munnen på honom.
Ja.