Slutflinat

Tiden bara går om dagarna och det finns ingen tid över. Plötsligt är Knut lagd och då har man kanske två timmar kvar innan det är läggdags för om man inte lägger sig då är man mer död än levande när Knut börjar klättra på ens ansikte i arla morgonstund.
På två timmar ska man hinna med att varva ner, äta, surfa, kolla lite på tv, umgås med J, svara på mail och sms, möjligen prata i telefon och göra sig i ordning för sängen.
J ska hinna med att träna, laga mat, äta, surfa, kolla på tv, svara på mail.
Han brukar vara uppe någon timme längre än mig.
Idag lärde jag mig att kvinnor ler mycket mer än män, för att behaga antagligen och vara lättsamma.
Jag ska sluta le. Det är fan ingen som tackar mig för att jag är lättsam.
Jag tänker på det ibland att min första reaktion när någon okänd frågar mig något är att jag flinar och skrattar och svarar tjänstvilligt och hej och hå. Sen när jag går därifrån tänker jag alltid att jag inte ska skratta så himla mycket, varför gör jag det? Vad var roligt med att säga "lycka till" när man har givit någon vägbeskrivning?
Inte ett skit.
Är jag någon himla serviceinstitution?
Nej.
Jag jobbar varken i butik eller med servering. Jag ska inte serva på något sätt och kan därför ta allt det här flinandet och stoppa upp det någonstans.
Eller i alla fall tänka på det.
Det var Stina Ekblad som i Gomorron Sverige berättade att den stora skillnaden mellan att spela man och att spela kvinna var att som man log hon aldrig, som kvinna log hon mest hela tiden.
Jag ska ta fasta på detta, om inget annat så för att respektera mig själv mer.