Mus

Idag var jag hos läkaren. Läkaren lyssnade på min knähistoria, la ingen panna i djupa veck, avbröt mig istället och sa att det inte var någon menisk.
Icke.
Istället var han rätt så övertygad om att jag hade en sk. ledmus.
Konstigt namn på en främmande kropp i knät.
Alltså en bit brosk eller ben som lossnat helt av sig själv eller av okänd anledning och som då och då hamnar fel i leden. Lite som en sten i skon. Ibland känner man den och då är den störig som själva fan och ibland känner man den inte och då tänker man att den kanske har åkt ut.
Nu åker ju inte saker ut ur knät på samma lediga sätt som ut ur en sko så behandlingen är i så fall att man gör ett litet titthål och plockar ut den lilla kroppmusen.

Är det inte det är det artros, trodde han, och det är inte kul. Han hade visserligen aldrig hört talas om någon så ung som jag som lidit av artros... men det har jag. Tre personer kunde jag räkna upp där jag satt.
Men det var ändå inte troligt, bedyrade han.
Vad är det då som är så dåligt med artros?
Jo, det suger. Man sliter sönder knät tills man inte kan gå längre, sen hamnar man i en tre år lång kö till operation och sen får man ett konstgjort knä.
Så vi hoppas på den där musen.

Att det kommer och går, det är det som talar för att det inte är menisk.

Så jag ska be till nåt, nån högre makt av något slag, att det verkligen är något som man kan plocka bort, och att det kan göras snabbt snabbt.

Jag ringde Kvinnokliniken idag förresten för att se vad min kallelse till operation tagit vägen såhär två månader och en dag efter det att jag blev uppsatt på väntelistan.
Det finns ingen sådan noterad på mig, sa sjuksköterskan.

Imorgon ska jag ringa väntelistan. Det blir första gången jag ringer en lista.
Man lever och lär.