Låsa knät

Igår fick jag akupunktur i mitt knä. Dessutom några övningar och ett gummiband. Inte minst en trolig diagnos. Min eminenta sjukgymnast Y tyckte att allting pekade på menisken.
Är det kul att veta det?
Inte särskilt, eftersom man inte verkar kunna göra nåt åt det. Det verkar vara fråga om att leave well enough alone.
Men jag kan ju GLÖMMA att springa. Jag kan också glömma typ allt annat konditionsaktigt.
Roligt va. Roligt roligt. Roligt roligt roligt roligt.

Nu har jag två vägar att gå. Antingen skiter jag i det, gör allting som jag vill göra och bara... ja, skiter i det. Eller så skiter jag inte i det, gör mina övningar och hoppas på... ja, vadå? Ett starkt ben?
Äh. Sheisse.

Tydligen får jag inte stå som jag gör heller. Jag låser knäna när jag står. Ni vet när man har så raka ben att knäna åker bakåt litegrann. All vikt på leden, sa Y. Det är helt värdelöst sa Y. Jag fortsatte att stå som jag gjorde, men Y skällde. Jag försöker tänka på det, men det är svårt att lära sig om hur man ska stå. Det känns som om jag har stått som jag gör ungefär alltid.zzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz

Det där skrev Knut, sen trillade han och slog sig och sen kom vinjetten. Det är mycket nu.